Motorn på min redskapsbärare skar ihop fullständigt för en månad sedan. Kanske för att jag schabbla med oljebytet. Kanske för att den trots allt närmare trettio år gammal. Nu har den fått en ny motor och spinner som en katt.

Jag övervägde ganska länge att köpa en billig kinamotor och försöka byta själv men det slutade med att jag lämnade in den till den lokala verkstan och satte på en ny briggsmotor. Som vanligt fick jag mycket hjälp på alternativs forum.

ny k

’

Imorgon tar jag mina första stapplande steg som kommersiell odlare när jag lovat ta med lite av överskottet till kontoret. Morötter, tomater, gurka, vitlök, squash och rovor. Nu förstår jag vad Fru Magda skrev om i augusti om glädjen över att få dela med sig av skörden.

 

Marknadsekonomi är inte lätt. Det verkar som att jag underskattat efterfrågan och överskattat tillgångarna. Och hur ska jag veta vad grönsaker kostar när jag själv aldrig köper några?

 

 

 

Nu förstår jag varför det heter svarthavre. Kärnorna har mörknat till svart de senaste veckorna och stjälkarna dragit mot höstrött. Det är makalöst vackert.

Jag är betydligt mer intresserad av att odla mat än att laga mat. Visst kan det vara kul någon gång att råka laga något gott men oftast är det ett jävla tjat. Att odla trettio kilo morötter är lätt i jämförelse med att tillaga dem. Men idag skedde ett genombrott. Tillsammans med några vänner ordnade vi storkok och nu är kylen fylld med infryst köttfärssås och renskav. Det blir så mycket roligare när matlagningen är ett festligt projekt istället för en vardaglig nödvändighet. Grönsakerna kom från min skörd, nötfärsen var ekologisk från grannbyn och renen – den kom från fjällen. Kostnad: knappt femton kronor per måltid.

Rationellt och storskaligt – det är min melodi!

 

Idag fick jag två paket med posten. Båda från utlandet och båda innehållandes plastpryttlar.

Det första var en såmaskin av märket Saalet. Den tillverkas i Danmark. Den ger ett ganska rangligt första intryck men det var Eliot Coleman som rekommenderade den i någon av sina böcker så jag har goda förhoppningar att den ska fungera. Billig var den i alla fall – drygt två hundra kronor.

Det andra paketet kom från USA och innehöll fyra automatiska vattenkoppar till hönsen. Sen flocken mer än fördubblades för några månader sedan har det varit ett elände att hålla dem med vatten. Så fort jag hittat en åttamillimetersslang som passar till kopparna blir det förhoppningsvis bättre ordning och mindre spill. Inspiration fick jag från Laurins gård.

 

Igår släpade vi hem ett halvt ton korn från en grannbonde. Det ska bli mat till grisarna och malas i vår nya kvarn. Då mal vi spannmålen ganska grovt med skal och allt till så kallad gröpe.

Om det blir någon skörd från vår egen lilla kornodling hoppas jag kunna baka bröd av den. Från ax till limpa, så att säga. Då blir det genast mer komplicerat och de senaste veckorna har jag funderat mycket på hur man bearbetar korn småskaligt.

Kring kornkärnorna sitter ett hårt skal som mest består av cellulosa. Det måste man skala bort för att mala fint mjöl. Jag har experimenterat med olika inställningar på kvarnen för att lyckas krossa skalet från kärnan utan större framgång.

 

Idag verkar det som jag hittat ett fungerande sätt. Jag slängde helt enkelt det oskalade kornet i mixern och körde på högsta hastighet någon minut.

 

 

Dom flesta skal slogs loss och pulveriserades av knivarna.

Sedan siktade jag alltihop i en vanligt hushållssil. Resultatet: skalat och något krossat korn.

 

Nästa steg är att reda ut om spannmålskvarnen som står i ladugården duger till att mala bakmjöl. Fortsättning följer.

 

Jag brukar vara rätt skeptisk till odlandets husmorskurer. Ni vet – ”strö lite sågspån” eller ”tomater älskar morötter”. Men här om dagen blev jag paff. I våras sådde jag några rader varannan Potatis och varannan Bondböna.

 

 

 

Det är fortfarande fina, friska, potatisplantor men några meter bort – där jag inte samodlad – har bladmöglet tagit över helt. Det är samma jord och samma sort (Princess). Om det beror på att potatisarna står glesare, mer vindskyddade eller någon märklig mellanartslig samverkan har jag ingen aning om.

 

 

 

 

 

 

Idag skördade vi ungefär tvåhundra liter bondbönsskidor. Det tog ungefär en halvtimme. Att sprita dem tog kanske två timmar och resulterade i tjugo liter bönor. Sedan kokade vi bönorna och skalade av det yttre vita skalet. Det tog hela jävla eftermiddagen.

Nu ligger nästan precis tio kilo i frysen. Fram emot jul hoppas jag fått tillbaka aptiten på bondbönor.

Det bortrensade blir fin mat för komposten.

 

Kvar på åkern finns nästan lika mycket till. När vi skördar dem tror jag vi struntar i att skala dem.

Då vi nyligen bygt hönshus har jag funderat en del på hur vi bäst ska sköta hönsen. Ett är säkert – vi gör inte som man gjorde i Finland 1896. Här är ett litet citat jag hittat i Tidning för fjäderfäskötseln no 2 från det året. Hela tidskriften finns att läsa på Finlands nationalbiblioteks webbplats.

Till frukost gifves kl. 6 på morgonen så kalladt blötfoder, hvilket tillredes sålunda: Klöfver, eller annat godt hö, råg- eller hvete- brådd skares (2 a 3 centim. 1.), uppblötes med hett vatten och uppblandas en half timme derefter med hvetekli och hafremjöl, så att grönfodret utgör minst hälften af det hela, till en icke flytande massa. — I stället för ofvansagde grönfoder kan äfven begagnas fvån stallsoeh ladugårdsvindarne uppsamladt hoaffall. utur hvilket de längsta höstråen före begagnandet bortplockas. — Uti blötfodret kan äfven tillsättas helt litet, men väl sönderkramad, kokt potatis, så blifver rätten för hönsen begärligare. Men mycket potates, såsom fettbildande, är skadlig för äggproduktionen. Kl. 10 borttagas matkärlen och rengöras. Derefter gifves krossad gips, få mycket hönsen äta. Tillfälle till motion beredes hönsen genom torfmull, hvaraf efter frukostmålet lagges ungefär 15 Ht. i en hög på golfvet. Uti mullen bada sig nu hönsen och krafsa af hjertans grund. Ett par näfvar hafre-agnar kastas på golfvet sedan hönsen upphört att bada sig. Vatten, rent och rikligt, tillhandahålles hönsen ständigt. Skummad sötmjök gifves efter tillgång, ungefär 1 liter för 10 höns per dag. Kl. 1 gifves middagsmålet af samma slag som frukosten. Kl. 2 ytterligare krossad gips. Grof sand i en låda bör ständigt finnas. Före skymningen, men senast kl. 5, gifves qvällsmålet, bestående af helsäd (oblandad), som utsprides på golfvet, ena dagen hvete, andra dagen korn, tredje dagen haffa o. s. v. en knapp liter för 10 höns per dag. Ett kålhufvud hänges vid väggen i hönshuset på ett starkt snöre ungefär en half meter från golfvet, på det hönsen ständigt måtte hafva något att plocka uti. Matkärlen, så konstruerade att hönsen icke kunna krafsa uti dem, borttagas efter frukost- och middagsmålet samt rengöras. Dryckeskärlen böra vara så placerade att de icke förorenas af hönsen. Hönshuset bör vara ljust, varmt och torrt.

Vi ger sällan hönsen foder före klockan sex – och defnitift inte blötfoder. Istället för krossad gips har vi snäckskal och hittills har vi aldrig hängt upp ett kolhuvud på väggen.

Titta vad som står i ladugårn nu – en kvarn! Efter en ny kabel, lite smörjning och spänning av drivremmarna går finfint. Med den hoppas jag vi kan mala det korn vi odlat själva. Kanske kan vi också köpa helt korn av någon bonde i närheten till grisarna och på så sätt sänka deras matkostnader rejält.

Här är kvarnstenarna. Jag har inte begripit hur man justerar mellanrummet.

 

Det som kommer ut nu är nog ganska lagom till grisarna men för människor är det lite för grovt.