Jag är imponerad både av oss själva och av redskapsbäraren. Nu är det färdigplöjt och 0,15 ha ligger redo inför nästa års grönsaksodling. Hemma på gården har jag ytterligare några hundra kvadratmeter som grisarna markberett. Det tog ett tag innan jag fick in tekniken och riktigt bra blev det inte förrän jag fick berättat för mig hur man förr plöjde med enkupiga plogar efter häst. Tekniken är ungefär densamma.

Att man förbränner fosila bränslen (ungefär 20 liter per hektar) betyder inte att det inte är jobbigt för kroppen. Det krävs en hel del muskelkraft för att tygla motorns hästkrafter och styra plogen åt rätt håll. Lite bättre blev det när monterade ett gammalt bordsben, en brädbit och en betongklump från en diskmaskin framtill på maskinen – en motvikt! Med ökad tyngd på hjulen blev greppet bättre.

Till våren ska vi harva för att få med oss så mycket rotogräs som möjligt. Sedan kommer vi troligen fräsa bäddarna.

 

Det har gått ett år igen. Förra hösten torkade vi ofantliga mängder äpplen. I år tar är det annat som får komma före – men lite äppelmos ska vi i all fall ha.

-Jag veva, säger ungen. Och sätter igång att skala och kärna och skiva äpplen så det står härliga till.

Skalen och kärnhusen fick grisarna.

 

Så mycket bättre det går, med rätt utrustning. Jag skrev för några dagar sedan om mina misslyckade försök att slå korn med lie. Vad som felades mig var ett krak. Det är en form av segel som monteras på orvet. Vinddraget som bildas när man slår föser säden framför lien och lämnar den i mer (eller mindre) prydliga rader. Till skillnad från höslåtter så slår man mot det oslagna så att det nyss slagna lutar sig mot det. Då är det lättare att plocka upp det i prydliga kärvar.

Närmast orvet är en skiva av trä med ett runt hål. Jag gissar att hålet ska minska luftmotståndet. Ytterst är ett tyg spänt i en vackert njurformad båge. Kraket är gammalt och det är lappat och lagat. Jag tänkte när jag slog att anledningen till att man reparerade saker oftare förr inte beror på att man var snålare, sparsammare eller duktigare förr utan för att man levde i en ekonomi där det blev mer ekonomiskt rationellt att reparera än att nytillverka. Om vi vill skulle vi kunna åstadkomma samma situation idag utan dåtidens knapphet. Det handlar om högre skatter för utsläpp, resursutnyttjande och transporter och lägre skatt på arbete.

Nåväl. I Norrland torkas säd på hässjor. Nu för tiden finns det mycket praktiska portabla hässjor i metall.

Som ett jämförande experiment försöker jag torka det som inte fick plats i moderniteten på mer traditionellt vis.

Sedan krattade jag upp böset som blev över. Det kommer hålla hönsen sysselsatte minst en vecka.

Nu ska räddas vad som räddas kan av årets vedermödor – som den här vintersquashen (Kroshka) som växt i komposten – innan frosten. Jag känner mig mest som mannen på verandan.

 

Jag är djupt fascinerad av vintersquashen. Stora, färgglada, frukter och dom håller riktigt länge. I februari förra året åt vi en gryta på vintersquash som jag förvarat på en hylla i köket. Ingen frys, ingen ättika, inget E-nummer.

Nu är frosten på väg och igår skördade vi frukterna i växthuset. Nu ska de få ligga framme och sprida ögonglädje många månader framöver. Dom stora vita är Blue Hubbard, bakom dem skymtar Kroshka och i förgrunden Gold Nugget och Golden Hubbard.

 

 

Förra veckan började jag skörda kornet. Jag försökte först slå med lie men utan krak gick det verkligen inget vidare och kornet lade sig inte alls i de fina kärvvänliga högar jag tänkt mig. Det slutade istället med att jag kröp omkring på alla fyra och drog av halmen med handen. Det gick men det gick inte fort. Dessutom resulterade det i att en hel del jord och rötter följde med upp. Som man framgår av nedanstående bild är nöden alla uppfinningars moder.

En häcksax fick jämna till rensa jorden. Nu ligger kärvarna i vedboden på tork.

Motorn på min redskapsbärare skar ihop fullständigt för en månad sedan. Kanske för att jag schabbla med oljebytet. Kanske för att den trots allt närmare trettio år gammal. Nu har den fått en ny motor och spinner som en katt.

Jag övervägde ganska länge att köpa en billig kinamotor och försöka byta själv men det slutade med att jag lämnade in den till den lokala verkstan och satte på en ny briggsmotor. Som vanligt fick jag mycket hjälp på alternativs forum.

ny k

‘

Imorgon tar jag mina första stapplande steg som kommersiell odlare när jag lovat ta med lite av överskottet till kontoret. Morötter, tomater, gurka, vitlök, squash och rovor. Nu förstår jag vad Fru Magda skrev om i augusti om glädjen över att få dela med sig av skörden.

 

Marknadsekonomi är inte lätt. Det verkar som att jag underskattat efterfrågan och överskattat tillgångarna. Och hur ska jag veta vad grönsaker kostar när jag själv aldrig köper några?

 

 

 

Nu förstår jag varför det heter svarthavre. Kärnorna har mörknat till svart de senaste veckorna och stjälkarna dragit mot höstrött. Det är makalöst vackert.

Jag är betydligt mer intresserad av att odla mat än att laga mat. Visst kan det vara kul någon gång att råka laga något gott men oftast är det ett jävla tjat. Att odla trettio kilo morötter är lätt i jämförelse med att tillaga dem. Men idag skedde ett genombrott. Tillsammans med några vänner ordnade vi storkok och nu är kylen fylld med infryst köttfärssås och renskav. Det blir så mycket roligare när matlagningen är ett festligt projekt istället för en vardaglig nödvändighet. Grönsakerna kom från min skörd, nötfärsen var ekologisk från grannbyn och renen – den kom från fjällen. Kostnad: knappt femton kronor per måltid.

Rationellt och storskaligt – det är min melodi!