Stärkt av framgångarna med hönsvattnet försökte jag lösa även foderfrågan. Fodret har serverats i automater som hängt från taket och som rymt drygt fem liter. Det har inneburit två problem. Dels har vi behövt fylla på dem stup i kvarten och dels har det spillts en hel del foder i spånet. Jag hoppas min nya foderautomat löser båda problemen:

Automaten är ihopskruvad av plywood, stuprör, masonit, en glassburk och lite annat skrot jag hade liggande. Behållaren rymmer åtminstone femtio kilo och borde räcka minst en månad.

 

 

 

 

Det finns inte någon motsättning mellan rationalitet och småskalighet. Det första är nästan en förutsättning för det sistnämnda.

Våra tjugo hönor behöver tillgång till vatten. Hittills har vi använt de vanliga vattenautomaterna i plast. De rymde fem liter och behövde fyllas på varje dag. Inte minst för allt vatten som for ut i spånet. Och de blev skitiga något obeskrivligt. Nu har de ett nytt, halvautomatiskt, vattensystem som fungerar mycket bättre. Grunden är två vattenkoppar jag köpt på ebay. De är förbundna med en tjugofemliters vattendunk.

 

När hönsen dricker ur koppen petar de samtidigt på den gula spaken i koppens mitt och då fylls mer vatten på. Systemet har varit i drift några veckor och bortsett från några dagar när det frös har det fungerat utmärkt. Nu behöver vi bara fylla på vatten en gång i veckan och det håller sig mycket fräschare. Total kostnad: ungefär en hundralapp.

 

Det här lyssnar jag på när jag behöver lite bekräftelse:

Vi säljer det dyrt till folk i från stan,
där grönt är det hetaste heta,
Hundra spänn kilot, för ägg kan man ta,
om man döpt sin höna till Greta. 

 

Jag är i grunden arkitekt och har en femårig högskoleutbildning i fysisk organisering. Men på Chalmers lärde vi oss mer om vändradier för rullstolar än vändradier för skottkärror. Den senaste tiden har jag funderat mycket på hur odlingen fysiskt ska organiseras. Den ena extremen var att dela upp hela odlingen i bäddar, kanske en meter breda och med gångar emellan. Den andra extremen var helt strunta i indelning och rada upp hela fältet i rader med ett avstånd på en halvmeter.

Nu har jag kommit fram till en kompromiss som jag hoppas kan fungera. Jag delar in hela odlingsytan i 2,5 meter breda odlingsenheter som separeras av 0,5 meter breda gångar. Gångarna gör det möjligt att komma in med kärra och underlättar förflyttning i odlingen. Odlingsenheterna kommer vara permanenta under många år framöver – om gud vill – och bildar byggstenen i växelbruket. Vissa växtfamiljer kommer ta flera enheter i anspråk medan andra klarar sig med en. Jag planerar att använda fiberduk som är fyra meter bred och det passar ganska lagom till de två och en halv meter breda enheterna. 

De flesta grödor sås i enheten med 0,5 meters mellanrum, så det är lätt att komma fram mellan med så maskin och hjulhacka. Enheterna är alltså inte traditionella djupgrävda bäddar – vi kommer behöva packa jorden i enheterna åtskilliga gånger under säsongen.

För vissa grödor, som spenat blir radavståndet så smalt att det är svårt att gå mellan raderna, då delar jag enheten i två med en mellangång. På vardera sidan har jag 1100mm breda odlingsområden – de når jag lätt från sidorna.

 

 

 

Likadant för vissa grödor som odlas i dubbelrad, som bondbönor:

Vissa grödor, som spannmål och potatis odlar vi mycket av och de faller inte på ett naturligt sätt in i systemet. Då slår vi ihop flera enheter och gångar till en sammanhängande yta. När kulturen är färdig återställer vi gångar och enheter.

Det finns många detaljer kvar att slipa på. Till exempel: ska vi odla något i gångarna? Eller ska de täckas med något?