Hönsens befrielsearme?

Norrlänningar blir gärna lite högfärdiga när de talar om sniglar. “Mördarsniglar, nej, det har vi inte”. För den olycksalige sörlänningen kan vi kosta på oss en smula nedlåtande medlidande. Mördarsnigeln, eller den spanska skogssnigeln, är en nykomling i den svenska naturen. Åkersniglar är däremot inhemska – och finns även här i norr. Just nu finns de i min mizunakål, i salladen och längst upp i den nästan blommande spenaten.

Kanske är det dags att släppa ut hönsen på fribete?

Frösåningsmaskinen "Jalco"

Här står jag och poserar med min nya frösåningsmaskin. Den hittade jag på returmarknaden igår. Jag har aldrig sett modellen förut (om någon har använt något liknande – säg till!). I brist på annat har jag varit ute och sått couscous i hönsgården. Hör och häpna, den skär en fin skåra och placerar coucous med någon centimeters avstånd i densamma.

Tack och lov finns bruksanvisningen klistrad direkt på hantaget. Här kommer den i sin helhet.

Bruksanvisning

Frösåningsmaskinen “Jalco”

  1. Maskinen föres för hand
  2. Skaftet är behållaren för fröet.
  3. Utsädesmängden regleras med en ställbar skena, vari finnes en rad olika hål för fröernas utmatning allt efter deras storlek.
  4. Myllningsdjupet regleras med en mellan skivorna befintlig tratt och fröledare , vilken skjutes uppåt eller nedåt, allt eftersom man önskar låg eller djup myllning.
  5. Vid ändring av ställskenans läge, måste tillses, att borsten ej in klämmes mellan denna och matarhålet.
  6. Vid sådd av betfrö eller sädesslag måste ställskenan helt och hållet borttagas.
  7. Före och efter sådden drages en vält över drillarna eller raderna.

 

Lieslåtter utan mål

Jag slår. I diken och i åkerkanter; Bakom ladugårn och på gräsmattan vi inte klippt på två år. Ratch, ratch, ratch. Förra året gick det tungt att slå. Nu måste jag fått in tekniken för det är som att lien driver på framåt av sig själv.

Jag låter det slagna ligga där det föll några dagar. Så får det dekapiterade växter lite tid att slicka sina sår och de blommor som inte hunnit släppa sina frön får tid för det. Sedan ska det räfsas ihop och fraktas bort. Men vart? I hönsgården ligger redan ett nära halvmeter högt lager nyslaget hö och förra året fick jag bittert lära att torkat hö inte roade hönorna ens i kargaste februari. Och några andra djur har vi inte att ge det till.

Traditionellt sker ju slåtter för att fixa käk till djuren. Vad gör man då om det inte finns några djur att föda? Det blir en rejäl hög när man samlar ihop det. Långt mycket mer än vad som ryms i min lilla en kubikmeter stora kompost. Ska det komposteras eller bli täckmaterial till nästa års odling? I våras kom en snäll granne med en kubikmeter kogödsel – ska jag blanda ut det slagna med den för att få en bra balans mellan kväve och kol?

Tillämpat kretsloppstänkande!

tomaterna

I början av juni skrev jag om mina upp- och nervända tomater. Kanske dags för en liten uppdatering? En tog frosten natten efter att jag hängt ut dem. Jag hade missat att täta plasten ordentligt i ett hörn och där drog det på plantstackaren.

En planterade jag i för liten kruka en fem-liters syltburk. Den har det inte lätt.

Den tredje går det bättre för. Den har en lite större hink och blommar fint. Det är svårt att hindra den från att torka ut och trots att jag gödselvattnat några gånger visar den tecken på fosforbrist.

Blåkorn

Jag tror alla har en. Det spelar ingen roll hur naturenligt bidynamisk man försöker vara. Någonstans i ett skjul, längst ner i städskåpet, långt in på en hylla står en halvfull påse blåkorn.

Det finns många anledningar att inte använda konstgödsel. Marken utarmas, ändliga resurser förbrukas och det kostar pengar. Dessutom är det en tråkig lösning. Om vi istället försöker lösa problemet med de resurser som redan cirkulerar på gården, som hönsgödsel och hö, tror jag lösningarna blir mer kreativa och vackra.

Om vi småskaliga hembrukare inte klarar oss utan köpegödsel – hur ska då de stora matproducenterna kunna ställa om.

Mina syndkorn står i uthuset och jag köpte den förra året. Det var i början av maj, jag skulle till att så och det var min första odlingssässong. Förnuftet sa emot, men det kändes så orimligt att det skulle växa något bara sådär ur jorden, utan att man köpte något. När oron är stor kan konsumtion lugna. Jag strödde några giftblå korn i odlingslådorna. Nu står påsen där, nästan full, som en påminnelse om att hantera mina tvivel bättre i fortsättningen.

 

Stolt!

Jag är lika förvånad i år. Att det växer. Så det knakar. Trots väder. Trots allt. I förgrunden Vitlök, Ärter, fyra sorter Bondböna, Potatis och Purjolök. I bakgrunden skymtar odlingslådorna som är fyllda av morötter (just så att man kan äta det gallrade), betor och sallad.

Ja, jag är stolt.

Rödbetspremiär

Den 22 april  petade jag ner några rödbetsfrön i jordkuber. Kosak stod det på påsen och det är en avlång, sen sort. Hade jag haft andra frön hemma hade jag väl försökt med någon snabbare variant. Ealy Wonder Tall Top, som jag sått på friland verkar det vara fart på så den ska få visa vad den duger till nästa år.

De såg rätt hängiga ut, plantorna, när jag satte ut dem i slutet av maj. Det brukar ju vara lite vanskligt att förklutivera rotsaker men de repade sig snabbt. Nu har jag gått och kastad lystna blickar på betorna i en vecka.

Ute regnar det och här inne går vi omkring och surar. På vädret och på varandra. I ett fåfängt försök att muntra upp stämningen rykte jag upp de tre största betorna. Visst smakade de, kokta mjuka och med en försvarlig mängd olja, vitlök (även den premiär!), balsamvinäger och honung. Nu sitter vi framför var sin dator och även humöret börjar sakta återvända.

Någon bild blev det inte på rödbetssalladen blev det inte, men så här såg skålen ut efteråt:

Det gröna guldet

Nu har växthuset fått ett fint golv av hö. Förhoppningsvis behöver jag vattna mindre och en del av ogräset borde ju hålla sig under mattan. Det är retligt att vattna för hand inne i växthuset medan regnet öser ner på takplasten.

Jag som är lagd åt det lite oroliga hållet googlar gärna för mycket. En artikel i tranåsposten från 2004 skrämde upp mig. Där påstås att nedbrytning av gräs skapar metangas som är giftigt för växterna. En orosbroder på alternativ.nu frågar sig samma sak utan att få något definitivt svar. Karin Jansson verkar inte särskilt oroad när hon svarar på frågor på FOBOs hemsida.

Jag ska försöka låta bli att oroa mig, jag också.