I går skrev jag om att grisarna fått nytt hus. I början av december blir det dags för dem att flytta igen. Den här stiliga frysboxen fick vi till skänks och nu står den ute i hönshuset. Där är det förhoppningsvis plusgrader och värmen den avger kommer hönorna till del. Användargränssnittet är föredömligt enkelt.

Nu har jag rensat ur växthuset för hösten. I köket står många kilo tomater i hela spektrumet från grönt till rött och i hönshuset har jag hängt upp några plantor som hade extra mycket frukt. Tiden får utvisa om de mognar där.

Nu ska växthuset få bli hem till grisarna någon månad. Sidorna har jag rullat upp och gavlarna har jag stängslat bort.

 

I växthuset har jag slängt in en rejäl hög hö från sommarens hässjning. Det föll nassarna i smaken och de bestämde sig genast för att flytta hemifrån sitt gamla lilla grishus. Några grymtningar och en liten bit skinka är allt som avslöjar att två bjässar har gått och lagt sig under höet för att sova.

Jag hoppas de ska hjälpa mig rensa upp i röran där inne, böka ner höet och gödsla.

Inspiration fick jag från Bondjäntan och hennes glädjehus där hon odlar tomater på sommaren och hyser hönor på vintern.

Förra helgen skördade vi foderbetorna. Dom ska grisarna äta nu under sina sista månader i livet. Vi började med att rycka upp allihop och kasta dem i en hög. Sedan blastade vi av dem med en liten yxa. Blasten lät vi ligga kvar där den växt. När vi plöjde vändes den ner i jorden.

Nu har vi gissningsvis drygt femtio kilo betor i stora nätsäckar.

F

 

 

 

 

Om något låter som det är för bra för att vara sant – så är det troligen det!

Att odla potatis under halm kan fungera som ett belysande exempel. Slippa kupa, inget ogräs, ren skörd och bra avkastning. Efter årets experiment kan jag konstatera att täckningsarbetet varit betydligt jobbigare än motsvarande kupning av konventionell potatis, att ogräsbekämpningen fungerat betydligt sämre och att dom få små potatisar som blev resultatet var ordentligt kladdiga, där under halmen. Den enda fördelen är att maskaktiviteten under halmen var betydligt större.

 

 

 

 

Jag är imponerad både av oss själva och av redskapsbäraren. Nu är det färdigplöjt och 0,15 ha ligger redo inför nästa års grönsaksodling. Hemma på gården har jag ytterligare några hundra kvadratmeter som grisarna markberett. Det tog ett tag innan jag fick in tekniken och riktigt bra blev det inte förrän jag fick berättat för mig hur man förr plöjde med enkupiga plogar efter häst. Tekniken är ungefär densamma.

Att man förbränner fosila bränslen (ungefär 20 liter per hektar) betyder inte att det inte är jobbigt för kroppen. Det krävs en hel del muskelkraft för att tygla motorns hästkrafter och styra plogen åt rätt håll. Lite bättre blev det när monterade ett gammalt bordsben, en brädbit och en betongklump från en diskmaskin framtill på maskinen – en motvikt! Med ökad tyngd på hjulen blev greppet bättre.

Till våren ska vi harva för att få med oss så mycket rotogräs som möjligt. Sedan kommer vi troligen fräsa bäddarna.

 

Det har gått ett år igen. Förra hösten torkade vi ofantliga mängder äpplen. I år tar är det annat som får komma före – men lite äppelmos ska vi i all fall ha.

-Jag veva, säger ungen. Och sätter igång att skala och kärna och skiva äpplen så det står härliga till.

Skalen och kärnhusen fick grisarna.

 

Så mycket bättre det går, med rätt utrustning. Jag skrev för några dagar sedan om mina misslyckade försök att slå korn med lie. Vad som felades mig var ett krak. Det är en form av segel som monteras på orvet. Vinddraget som bildas när man slår föser säden framför lien och lämnar den i mer (eller mindre) prydliga rader. Till skillnad från höslåtter så slår man mot det oslagna så att det nyss slagna lutar sig mot det. Då är det lättare att plocka upp det i prydliga kärvar.

Närmast orvet är en skiva av trä med ett runt hål. Jag gissar att hålet ska minska luftmotståndet. Ytterst är ett tyg spänt i en vackert njurformad båge. Kraket är gammalt och det är lappat och lagat. Jag tänkte när jag slog att anledningen till att man reparerade saker oftare förr inte beror på att man var snålare, sparsammare eller duktigare förr utan för att man levde i en ekonomi där det blev mer ekonomiskt rationellt att reparera än att nytillverka. Om vi vill skulle vi kunna åstadkomma samma situation idag utan dåtidens knapphet. Det handlar om högre skatter för utsläpp, resursutnyttjande och transporter och lägre skatt på arbete.

Nåväl. I Norrland torkas säd på hässjor. Nu för tiden finns det mycket praktiska portabla hässjor i metall.

Som ett jämförande experiment försöker jag torka det som inte fick plats i moderniteten på mer traditionellt vis.

Sedan krattade jag upp böset som blev över. Det kommer hålla hönsen sysselsatte minst en vecka.

Nu ska räddas vad som räddas kan av årets vedermödor – som den här vintersquashen (Kroshka) som växt i komposten – innan frosten. Jag känner mig mest som mannen på verandan.

 

Jag är djupt fascinerad av vintersquashen. Stora, färgglada, frukter och dom håller riktigt länge. I februari förra året åt vi en gryta på vintersquash som jag förvarat på en hylla i köket. Ingen frys, ingen ättika, inget E-nummer.

Nu är frosten på väg och igår skördade vi frukterna i växthuset. Nu ska de få ligga framme och sprida ögonglädje många månader framöver. Dom stora vita är Blue Hubbard, bakom dem skymtar Kroshka och i förgrunden Gold Nugget och Golden Hubbard.

 

 

Förra veckan började jag skörda kornet. Jag försökte först slå med lie men utan krak gick det verkligen inget vidare och kornet lade sig inte alls i de fina kärvvänliga högar jag tänkt mig. Det slutade istället med att jag kröp omkring på alla fyra och drog av halmen med handen. Det gick men det gick inte fort. Dessutom resulterade det i att en hel del jord och rötter följde med upp. Som man framgår av nedanstående bild är nöden alla uppfinningars moder.

En häcksax fick jämna till rensa jorden. Nu ligger kärvarna i vedboden på tork.