Idag, industrialiseringen av hönsen drivits till vägs ände,  kan det vara på sin plats att påminna om hur det var för nittio år sedan.

”Fjäderföskötselns ställning i lanthushållningen är i allmänhet en annan än den övriga husdjursskötselns. Den lönar sig knappt i större skala, särskilt som djuren, då de leva i stora flockar instängda inom trångt område, lätt angripas av smittsamma  sjukdomar, som infektera hus och marken i löpgårdarna. Några större omkostnader, vare sig för hus, skötsel eller föda, böra därför ej förekomma vid en ekonomisk f.-skötsel, utan f. bör ej hållas i större antal, än att avfall från hushållet och jordbruket (slösäd, frånrensning, spillsäd, ogräs, kött av störtade djur m. m.) kan utgöra huvudmängden av deras föda, samt deras skötsel handhavas av gårdens folk utan särskild kostnad, likasom även deras bostäder böra vara av enklaste beskaffenhet. — Vid medelstora och större jordbruk räknas därför f.-skötseln snarare som en hushållets än lantbrukets angelägenhet. Vid det mindre jordbruket, där den för dess framgång nödvändiga individuella omvårdnaden lättare kan åstadkommas, kan den däremot utgöra en viktig och inbringande del av lanthushållningen, även om den till stor del uppehälles med köpt foder. ”

(ur lantmannens uppslagsbok från 1923)

De senaste dagarna har jag funderat mycket på hönsens mat. I teorin ger vi dem hälften korn och hälften pelletskoncentrat från Granngården. I praktiken är det ofta slut på koncentratet och Agda och hennes medsystrar och -bröder får hålla till godo med bara spannmål. Sen får jag dåligt samvete, köper en stor säck pellets men har inte tid att blanda ordentligt så hönsen får äta bara koncentrat några dagar. Äggproduktionen har varit minst sagt snål på sistone. Det har delvis naturliga förklaringar – några är allt för gamla och några är allt för unga – men jag tror också fodret spelar in.

Detta är vad jag letar efter:

För det första: fodret ska vara hyfsat snällt mot människor, djur och natur. Det innebär att sojabönor går bort. Om jag kan handla råvaror hyfsat lokalt utan mellanhänder kan jag kanske det inte behöver vara ekologiskt odlat men det är förstås ett plus.

För det andra: fodret måste vara ekonomiskt försvarbart. Om vi säljer ägg för tre kronor ägget så ska vi inte gå med förlust. Billigast blir förstås sådant som vi kan handla direkt från producenten.

För det tredje: fodret måste förstås ge hönorna vad de behöver för att värpa och må bra.

För det fjärde: lokalproducerat – eller åtminstone möjligt att producera lokalt. När apokalypsen kommer och zombierna anfaller vill jag kunna odla allt foder själv. Det ger plus för grödor som är enkla och robusta. Korn är bra.

Vad ger ni era höns?

 

Jag brukar smickra mig själv och tänka att jag lever billigt. Att jag med hårt men fritt arbete håller våra levnadskostnader nere. Häromdagen satte jag mig ner och gick igenom varenda transaktion på familjens oräknerliga konton, kategoriserade dem och summerade. Det blev verkligen en tankeställare. Jag har spenderat närmare trettio tusen på odlingsrelaterade saker – fröer, träd, redskap, kvarnen och så vidare. Biltema, Clas Olsson och Jula har tillsammans fått tjugofem tusen av mina surt förvärvade kronor under det senaste året.

Men värst är nästan maten! Jag hade inbillat mig att vår hemodlade mat åtminstone bidrog till att hålla ner familjens matkostnader.

 

I så fall borde det finnas ett omvänt samband mellan skörd och utlägg. På hösten borde kostnaderna sjunka – men det gör de inte.

En liten tröst är att våra matkostnader idag är lika höga som vid förra mätningen för några år sedan, trots att vi under det senaste året har försett en unge med blöjor och numera konsekvent väljer ekologiska alternativ.

Nu ska vi försöka formulera en åtgärdsplan.

 

Nästa år tar jag steget från storskalig trädgårdsodlare till småskalig yrkesodlare. Åtminstone delvis och deltid.

Vi planerar att odla tillräckligt för att få ett överskott att sälja i en liten gårdsbutik. Jag tycker det är mycket fascinerande att sätta sig in i grönsaksodlingens ekonomiska förutsättningar. Jag gångrar kvadratmeter med avkastning och försäljningspris. Räknar arbetstimmar och dividerar. Ser att en hel sommars slit ger intäkter ungefär i nivå med TV-avgiften och att timpenningen för vissa grödor gränsar till negativ.

Allt beror på förstås vilka siffror man stoppar in. På jordbruksverkets hemsida kan man ladda ner broshyren Kalkyler för odling av grönsaker på friland . Där finns mycket data att hämta. Jag brukar minska verkets normalavkastning med 40% ungefär och tredubbla arbetstiden för att väga upp för min okunskap och klantighet. Kanske inte så konstigt att min kalkyl har svårt att hävda sig mot mataffärens priser. Särskilt med tanke på att jag inte får några bidrag för odlingen.

Nästa år får bli ett prövoår.  Kanske blir slutsatsen att det är bättre att nöja sig med självhushållsodlingen. Kanske ger det blodad tand och ett bättre sifferunderlag.

 

Min granne skördar, tröskar och torkar 100 ton korn på några dagar. Nästan ensam. Nästan som en hobby. För hundra år sedan hade det varit ett arbete för en hel by i flera veckor. Om kornet var tröskat framåt jul fick man vara nöjd – drog det ut framåt våren kunde mycket försvinna till råttorna. Min granne kan vara ganska säker på sin skörd. För hundra år sedan var det mycket som kunde gå fel.

Skillnaden då och nu är stor – men vad beror den på? Vi har fått lära oss att historien, särskilt glesbygdens histora, bäst betraktas med ett överseende småleende. Att dom inte förstod bättre, förritiden!

I år har jag själv försökt odla, skörda och tröska spannmål. Hässja hö och föda grisar. Då har jag slagit gamla jordbrukshandböcker från början av seklet, hembyggdsskrifter från tiden kring andra världskriget och pratat med vänner som levde innan jordbruket fullständigt mekaniserades. Inte av några museala skäl utan för att det är där jag finner lösningar på mina problem idag. De förutsättningar småbrukaren hade på tjugotalet liknar mycket de jag har idag. Småskalig produktion och låg grad av specialisering.

Min granne torkar tröskat korn med oljepanna. Jag vill förstå vad vi tar oss till när oljan sinar och torkar kärvarna på fältet. Min granne har en skördetröska – mycket effektiv, mycket komplicerad och mycket sårbar. Jag har en lie – långsam, men begriplig och trygg.

Jag känner en stor respekt för de tekniker som utvecklats under århundraden. Visst har det funnits mycket skrock och okunskap men i grunden har de metoder och traditioner varit mycket optimerade. Idag går arbetet fortare men resursförbrukningen har ökat ännu snabbare. Effekten har ökat men effektiviteten har minskat.

 

Idag har jag försökt tröska svarthavren. I brist på bättre fick en gammal soptunna agera tröskverk. Runt den band jag en presenning.

Sedan tog jag en kärve i taget och vispade runt för glatta livet där nere. När kärvarna var snygga och jämna gick det riktigt bra men i när stråna låg i oordning var det kämpigare.

 

Kvar i botten blev kärnorna och – en hel del ax med kärnor kvar.

 

Då tog jag fram en borrmaskin med blandarstav – en sån där man blandar färg med – och körde på lägsta möjliga hastighet. Med lite övning gick det att få hela massan att snurra inne i soptunnan. Kärnorna slungades utåt och skrapades av mot sträckmetallen. MacGyver skulle varit stolt över mig.

Tyvärr var det nästan vindstilla så det var inte helt lätt att rensa. Avkastningen av våra tjugo kvadratmeter är väl inte överväldigande. Tre-fyra gånger utsädet skulle jag gissa.

Nu väntar kornet och av det har jag betdligt mer. Fortsättning följer.

Nu har kylan kommit ordentligt och marken har frusit till. Grisarna tycker det blivit kallt om näsan att böka runt i jorden men i ensilagebalen jag slängde in till dem nyss trivs de. Något litet näring får de väl i sig samtidigt som de finfördelar, gödslar och sprider täckmaterialet över det nybrutna landet.

 

 

För lite drygt en månad sedan syrade jag en del av skörden. Bäst tycker jag gurkorna blev, efter recept ur Karin Bojs fantastiska bok om mjölksyrning. Det som hos andra låter som alkemi av den högre skolan får hon att verka enkelt. Det är en bok jag verkligen rekommenderar.

 

Jag missade att lämna en luftficka överst i burkarna och det resulterade i att gurkorna är mer kolsyrade än mjölksyrade. När man äter dem bubblar det som av sockerdricka på tungan.

Jag gjorde också en stor sats med morötter, majrovor, korovor, daikon och vitlök. Den har stått och puttrat i ett lerkrus. Ikväll premiärsmakade jag med viss vånda. För ska jag vara ärligt vet jag nog inte riktigt hur det ska smaka. Hur som helst – det här gav mersmak. Nu ska jag tappa över det från det stora kruset till mindre glasburkar och bära ner i matkällaren.

 

 

Nu är det brått att få vitlöken i jorden. De första tvåhundra klyftorna satte jag förra helgen och nu till helgen hoppas jag göra bort resten. Det mesta är köpt hos Törnvik frö, men en del av sorten Sprint tar jag eget utsäde.

 

Situationistisk potlatch, Kropotskinsk ömsesidig hjälp eller bara vanlig hygglighet?

– Snön behöver ni inte tänka på, var det första grannarna sa när vi just flyttat till Marstorp. Det var högsommar och snöröjning hade vi inte funderat så mycket på. Men sen i december var vi tacksamma när han plogat uppfarten med sin lilla röda traktor långt innan vi skulle iväg till jobbet. Och så har det fortsatt. Någon kommer med en rulle stängsel när vi ska bygga rastgård till hönsen, en annan plöjde upp gräsmattan när vi skulle anlägga trädgårdsland kom en tredje med plog. En fjärde förklarar hur ett krak fungerar och en femte ger mig utsäde till Svarthavre. Byaföreningen lovar köra klippet, åtskilliga kubikmeter, från byns alla grönytor till vår grönsaksodling istället för ut i skogen. Igår kom en femtioelfte med ett stort lass välbrunnen gödsel som de sparat i ladugården sen de hade kor.