Min granne skördar, tröskar och torkar 100 ton korn på några dagar. Nästan ensam. Nästan som en hobby. För hundra år sedan hade det varit ett arbete för en hel by i flera veckor. Om kornet var tröskat framåt jul fick man vara nöjd – drog det ut framåt våren kunde mycket försvinna till råttorna. Min granne kan vara ganska säker på sin skörd. För hundra år sedan var det mycket som kunde gå fel.

Skillnaden då och nu är stor – men vad beror den på? Vi har fått lära oss att historien, särskilt glesbygdens histora, bäst betraktas med ett överseende småleende. Att dom inte förstod bättre, förritiden!

I år har jag själv försökt odla, skörda och tröska spannmål. Hässja hö och föda grisar. Då har jag slagit gamla jordbrukshandböcker från början av seklet, hembyggdsskrifter från tiden kring andra världskriget och pratat med vänner som levde innan jordbruket fullständigt mekaniserades. Inte av några museala skäl utan för att det är där jag finner lösningar på mina problem idag. De förutsättningar småbrukaren hade på tjugotalet liknar mycket de jag har idag. Småskalig produktion och låg grad av specialisering.

Min granne torkar tröskat korn med oljepanna. Jag vill förstå vad vi tar oss till när oljan sinar och torkar kärvarna på fältet. Min granne har en skördetröska – mycket effektiv, mycket komplicerad och mycket sårbar. Jag har en lie – långsam, men begriplig och trygg.

Jag känner en stor respekt för de tekniker som utvecklats under århundraden. Visst har det funnits mycket skrock och okunskap men i grunden har de metoder och traditioner varit mycket optimerade. Idag går arbetet fortare men resursförbrukningen har ökat ännu snabbare. Effekten har ökat men effektiviteten har minskat.