Idag kom den här boken med posten. Förhoppningsvis är innehållet bättre än framsidan. Chris Blanchard som driver en av mina favoritpodcastar är medförfattare så jag har stora förväntningar.

Jag har alltid betraktat mig som en vänstermänniska. Gärna sett högre skatter och fnyst åt allt snicksnack om entreprenörer. Nu är jag plötsligt själv – ja – entreprenör. Till min förvåning upptäcker jag att jag faktiskt roas av att jaga pengar. Att kollektivavtal börjar kännas besvärligt. Kort sagt: att jag blivit högervriden på gamla dar.

Som ni förstår känns alltihop ganska förvirrande för en gammal syndikalist men ett är jag säker på: om inte medelklassens vurm för hantverksmässig mat ska subventioneras av snart utbrända månskensbönder måste vi intressera oss för ekonomi, marknadsföring och skattejuridik.

Nu börjar frökatalogerna komma och december är månaden då en bestämmer vad som ska odlas.

Jag har tidigare skrivit om hur vi försöker tillämpa Lean i företaget. Inom Lean gör man en distinktion mellan att vara marknadsdriven och att vara marknadsdrivande (min översättning. På engelska: market pull/market push). Tidigare har vi arbetat markndsdrivande, drivit marknaden framför oss. Vi har odlat så mycket vi kunnat och valt grödor utifrån vad som växt bra tidigare, vad vi tyckt om att odla och hur vi gjort tidigare. Sedan har vi försökt få det vi odlat sålt. Råkade det komma många kunder till butiken fick vi be de som kom lite senare om ursäkt för att alla lådor var tomma. Och när det regnade och kunderna stannade hemma stod vi där med massor av grönsaker kvar. Att hålla öppet i en butik som inte har tillräckligt med varor är slöseri och att odla och skörda grönsaker som inte blir sålda likaså. Och slöseri är något vi arbetar med att minska.

I ett markndsdrivet system, som vi försöker använda i år, utgår man istället från slutkunden. I sin mest extrema form skulle vi inte så ett enda morotsfrö innan vi hade en kund som beställt en morot. Så långt kanske vi inte ska gå i år men vi funderar mycket på hur vi kan försäkra oss om att vi odlar det kunden faktiskt vill ha. En direkt konsekvens av de här tankarna kan vara att vi struntar i en del av de grödor som vi sålt små volymer av. Vi funderar också mycket på vilka försäljningskanaler som kan fungera bäst för oss, både i år och på några års sikt.

 

Precis som vanligt ägnar jag hela några månader på hösten åt att städa upp det jag stökat ner under året. Jag hoppas och tror att jag nu gör det för sista gången. I lean talar man om de 5 s-principerna – Sortera, Systematisrea, Städa, Standardidsera och Sköt om. Vi har hunnit till de första två. En viktig del av den första principen, Sortera, är att skilja sådant som är nödvändigt för verksamheten från sådant som inte är det. För oss har det inneburit att vi slängt en hel del skräp. Det vi inte använder dagligen men som faktiskt kan komma till nytta någon gång har placerats avsides för förvaring så vi slipper se det hela tiden. Det som faktiskt används försöker vi Systematisera så att det är på rätt plats och går att hitta.

Nästa år ska vi Städa varje vecka, Standardisera vårt arbete och Sköta om vår utrustning. Gör vi det slipper jag kanske ägna nästa vinter åt storstädning.

Jag försöker lära mig detta: det tar mindre tid att hänga tillbaka skruvmejseln direkt när jag har den i handen än att lägga ner den, leta efter den och hänga tillbaka den sen. Dessutom skapar det en bättre arbetsmiljö.

Här är början på min verktygsförvaring. Saknar några verktyg och ska kompletteras med konturer bakom för snabb visuell återkoppling om något saknas.

I samma veva byggde jag ett sågbord av en trasig stege. Kap- och gersågen glider lätt längs stegen. Träklossarna på bilden är upplag som också går att flytta.

 

Upplagen fungerar även hjälp när jag klyver med cirkelsågen. Betydligt bättre än att vingla runt på golvet med de brädbitar jag råkat hitta som underlag.

Jag vill bli rik. Alltså: tjäna pengar. Det börjar bli dags nu.

Därför sitter jag återigen med kalkylark och gissar.

För det första: hur mycket ska vi tjäna på odlingen? Om vi utgår från att vi lägger ungefär 500 timmar var och vill ha en lön motsvarande exempelvis en lärares? Hur mycket måste vi då sälja och vad är då kostnaden för vår arbetstid?

För det andra: Hur stor mark måste vi odla för att omstätta en viss summa? Förutsätter vi gårdsbutikspriser tycks det som att avkastningen mätt i pengar är 100-150 kronor per kvadratmeter. Sen är det bara att multiplicera.

För det tredje: Hur mycket kan vi sälja? Per vecka? Hur många veckor?

Nu ska vi pussla ihop de tre perspektiven och göra en plan.

Jag städar i ladugården. Där hittar jag de arton lieorven jag köpte under slåtterns år 2012. Ett tiotal halvtrasiga räfsor. Ett knippe torkade rönnkvistar att ersätta brustna tänder med.

Året därpå var jag inte lika entusiastisk och drömde om mekanisering. I röran ligger faktiskt en slåtterbalk som hör till en tvåhjulstraktor av okänt fabrikat. Den har aldrig blivit använd och det lilla jag slagit har jag slagit med lien.

På golvet ligger en elektrisk vattenpump utan motor. Mer eller mindre värdelösa vattenslangar. Och vattenkannor. De första åren bar jag faktiskt vatten för hand till trädgårdslanden. Nästa år hoppas jag bevattningen är så automatiserad att jag inte ens behöver vrida på kranen.

En rulle kebabslang som användes i ett misslyckat experiment. Den skulle fungera som värmeslinga i en odlingslåda 2013 . Det gick åt pipsvängen då men nästa år ska vi pröva något liknande. Men då använder vi riktig värmekabel istället.

Ett trettiotal hyvlar. Stora rubankar och mindre profilhyvlar. Jag har knappt använt någon av dem men kan lika inte slänga dem.

Två enorma slipstenar. Med nuvarande förbrukningstakt kommer de överleva både mig och ungen.

Och skidorna. De enormt breda jag köpte på en auktion i rödåsel. De flyter några centimeter ovanför lössnön. Och andra mer bara oanvändbart gamla. Barnskidor, bättre begagnade, som jag aldrig kommer tvinga på något barn.

En troligen komplett separator. Isärplockad i sina minsta beståndsdelar.

Som en del i min Lean-implementation försöker jag bli av med så mycket störningsmoment som möjligt ur vardagen. Därför slänger jag så mycket jag kan. Det jag inte kan med att slänga bär jag upp på ladugårdsvinden. Det får bli ett personligt museum och ett beredskapsmuseum. Vem vet – efter zombikatastrofen kanske det faktiskt finns användning för eländet?