I helgen slaktade vi ytterligare sex tuppar. Nu börjar jag känna mig lite trygg även om det finns mycket att förbättra. Bedövning och avlivning känns fortfarande som ett stressmoment, plockningen kunde förenklas med en maskin. När jag tittar på youtubeklipp med glada amerikaner tar urtagningen typ sju sekunder. Vi behöver en dryg halvtimme per fågel. Det blir nog bättre när vi lärt oss tekniken. Det gäller att våga slita och dra. Och att undvika kniven. Det är alltid något som går sönder när jag försöker skära.

När vi slaktar nästa gång, till hösten, hoppas jag vi kan hålla till i det nya växthuset. Det blir både slabbigt och trångt att vara i köket.

 

 

Förra året var korovan en av de lite mer ovanliga inslagen i gårdsbutiken. Den hittar man inte direkt i ICA MAXIs grönsaksdisk och utsäde går inte heller att köpa från fröfirmorna. För två år sedan fick jag lite frön från en bekant i Bjurholm som jag sådde. När hösten kom flyttade jag ner rovorna i jordkällaren. Där fick de ligga och vila i en hink med sand till förra våren då jag planterade ut dem igen. Nu, under sitt andra levnadsår, blommade de. Baljorna plockade jag in och la i en hink under trappen. Idag passade jag på att tröska dem. Jag saknar fortfarande ett såll som är tillräckligt finmaskigt för att få bort det sista böset.

 

 

Vi har haft höns i tre år men inte förrän nu har det blivit läge att äta upp någon av dem. Idag fick jag hjälp av en god vän som visade mig hur de ska tas ur. Här är resterna av kvällen coq au vin.

 

Under 2015 kommer vi föda upp en tjugotal tuppar för slakt. Jag ser fram emot att slakta dem.

Vi hade verkligen inte tid att göra något av rabarbern i somras. Tack och lov frös svärmor in tjugo kilo när hon hälsade på. Igår kom jag mig för att koka rabarbermarmelad av en del av det. Så här direkt är den med vanilj godast men rabarber och ingefära blir fantastisk om den får stå till sig ett halvår.

Varför det lyser i växthuset mitt i vintern? Jo, det ska jag berätta. Vi får en hel del gammalt eller bränt bröd från ett bageri. Det har vi blött upp och gett till grisarna. Nu när det är borta vill vi gärna mata hönsen med det. De har svårt för dem att äta hela limpor.

 

Inne i växthuset har jag därför byggt en ströbrödsmaskin. Man stoppar in limpor i ena ändan och ut faller ströbröd i andra ändan.

 

Bygget har fått mig att äntligen komma igång med svetsningen. Det är förbaskat roligt att arbeta med metall. Apparaten är byggd av ett stålrör, en terracut, en elmotor och några järnrör.

 

 

 

 

Jag var tvungen att anpassa klingan (som egentligen är till för att markbereda vid skogsplantering). I de första prototyperna snurrade brödet bara med eller fastnade i mitten. Nu har jag kompletterat med ett böjt plattjärn.

Som sagt, limpor in i ena ändan, ströbröd ut i den andra. Imorgon ska jag bygga en ränna som fångar upp den färdiga produkten och skickar ner den i en säck.

 

Vi är långt ifrån självförsörjande. Dagens middag kan fungera som ett illustrativt exempel. Visserligen har vi odlat kålen och syrat den, använt vår egen potatis och stoppat korven full med våra egna grisar men både smöret vi stekte i och saltet i surkålen är köpta på affären.

 

Det är lite långt mellan inläggen nu i december. Vi har haft fullt upp med grisslakt, vedhantering, växthusbygge och heltidsarbete. Idag stoppade vi korv.

 

I år använde vi fårfjälster. De är betydligt tunnare än de svinfjälster vi hade förra året och vårt korvhorn visade sig vara på tok för stort. Tack och lov gick det att lösa med en hammare, en rörtång och en rulle eltejp.

 

I år hade vi lärt oss att krydda ordentligt och prövade några olika blandningar.

 

Vi kokar korven redan nu så är det bara att steka på den när man tar ut den ur frysen.

Med paprika i smeten behåller korven sin fina färg. Sedan i plastpåsar och in i frysen. Bättre snabbmat finns inte.

 

 

 

Vi fortsätter arbeta med växthuset. Nu är alla bågar resta. Innan snön kommer på riktigt hoppas jag hinna efterdra skruvarna och förbättra jordankarna. Gavlar och plast får vänta till våren. Vi har redan lagt mycket mer tid på nedplockning och uppsättning av växthuset än jag kunde ana.

 

 

 

Fyra professorer från SLU har med buller och bång lanserat sin nya bok i Svenska Dagbladet. De försöker leda i bevis att ekologisk odling inte är nyttigare, inte är mer klimatsmart, inte innehåller mindre gifter och att de ekologiska skördarna är mindre än de konventionellt handelsgödslade. Helt enkelt: konventionell odling är bättre än ekologisk.

Efter debattartikeln har andra forskare ifrågasatt slutsatserna i artikeln. Jag är inte rätt person att bedöma de vetenskapliga utsagorna om skördenivåer eller gifthalter men det är uppenbart att forskningsläget inte alls är så entydigt som debattartikeln gör gällande.

De senaste dagarna har flera personer frågat mig om vad jag tror om artikeln. Istället för att ge mig in i den naturvetenskaplig debatten vill jag försöka formulera några lite mer filosofiska eller ideologiska tankar.

”Syftet med jordbruket måste vara att producera tillräckligt med mat av god kvalitet med så lite miljöstörningar som möjligt”, skriver SLU-forskarna. Jag reagerar på uttrycket ”miljöstörning”. Jag tror det speglar en världsbild där människans industrialiserade jordbruk separeras från den orörda ”naturen”. Själv talar jag hellre om ett jordbruk ”i samklang med naturen” eller på ”naturens villkor”. Jordbruk utan miljöstörning är igenväxt och ogräs. Den som njuter av betade hagar, nyslagna ängar eller välrensade morotsland njuter av just miljöstörning. Jordbruk innebär oundvikligen att vi påverkar naturen. Ibland till det sämre, ibland till det bättre. Vetenskapen ensam kan inte skilja det ena från det andra, för det krävs kännande människor.

Jag har ett starkt personligt band till den ekologiska odlingen. Förutom att vara ett svar på den konventionella odlingens brister och risker har den gjort mitt liv och mitt arbete mer meningsfullt. Stefan Sundström har någonstans sagt att komposten är det närmaste han kommer en religion. Det känner jag igen mig i. Av jord är jag kommen jord skall jag åter bli. Och så vidare.

Forskarna bakom debattartikeln diskuterar inte sina personliga relationer till den ekologiska odlingen. Istället gör de stor sak av att de baserar sina uttalanden på forskning. ”Ett vetenskapsbaserat jordbruk utan ideologiska förtecken är vägen framåt”, skriver de i debattartikel. Och i DN några dagar efter debattartikeln: ”Att prata om känslor och existentiella saker när det gäller naturvetenskap, tycker inte jag hör hemma på ett universitet”. Det förhållningssättet kan möjligen vara rimligt om vi diskuterar väl definierade frågor av teknisk art. Gör man, som forskarna bakom debattartikeln, anspråk på att berätta hur vi bäst producerar vår mat är det både oärligt och naivt.

Ur ett utvecklingshistoriskt perspektiv är födointaget en av de mest ursprungliga funktionerna. Ätandet är för människor, som för djur, ett grundläggande villkor för vår överlevnad. Vår mat är, om något, en existentiell fråga.

Arne Næss har jag skrivit om tidigare. Hans distinktion mellan förnuft och snusförnuft tror jag kan vara till hjälp även denna gång. Han menar att för att ett beslut ska vara verkligt förnuftigt krävs, att det står i samklang med våra djupaste värderingar. Om vi inte beaktar värdefrågorna blir våra beslut snusförnuftiga – torrt kalkylerade och meningslösa. Ska vi hävda att vi handlar förnuftigt, rationellt, måste vi börja med våra känslor och vår “livsfilosofi”. Hur ser vi på våra medmänniskor? Hur ser vi på naturen? Är vi en del av den eller står vi över den? Storskalighet eller småskalighet? Är våra djur medvarelser eller produktionsenheter? Och så vidare. Känslorna, säger Næss, kan hjälpa oss förankra de konkreta och tekniska  besluten med vår värdegrund. I motsats till SLU-forskarna menar Næss att känslorna kan vara ”förnuftets röst”. Jag försöker själv lära mig lyssna och förstå den rösten.

Debattartikeln ställer det ekologiska jordbruket mot det konventionella Det förstnämnda präglas av att djur- och växtproduktion samsas på samma gård med slutna kretslopp. Det senare av en hög grad av specialisering, mekanisering och användande av handelsgödsel som importeras till gården. Trots att det konventionella jordbruket möjligen har högre avkastning, kanske rent av mindre näringsläkage, säger min känsla att det ekologiska alternativet leder närmare den värld jag vill leva i.

 

Nästa helg ska vi försöka resa bågarna till växthuset. Det var ganska mörkt och eländigt när vi plockade ner det så en del beslag blev kvar någonstans i lervällingen. Med lite tur hittar vi en verkstad som kan tillverka nya fästplattor innan fredag.