Det här är jag för ganska precis fem år sedan. På bilden syns: fyra nybyggda odlingslådor, en batteridriven grästrimmer, spår av gräsmatta och en nyfödd unge i bärsjal på magen. Två reflektioner:

1. Allt har blivit större och mer. Odlingslådorna är urvuxna och rivna  sedan länge. Trimmern är numera en röjsåg och ungen har vuxit ur bärsjalen och fått en egen vilja.
2. Fy fan vad jag slitit.  Jag menar, gräset kunde ju fått växa som det ville? Eller hon kunde legat i en barnvagn? Så många kompromisser och otillräcklighet under dessa fem år.  Och så mycket som ändå blivit rätt och uträttat.

 

 

 

 

 

I augusti öppnar vi gårdsbutiken igen. Den är inrymd i ett soldattorp. Det har byggts på och byggts många gånger under åren. När vi flyttade hit såg det mest ut som en sommarstuga från sjuttiotalet.

Nu under sommaren arbetar Ulrika med att renovera. Den gamla lockpanelen har hon plockat ner, slagit ur spiken ur och satt upp. Men denna gång som bottenbrädor i en locklistpanel. Variationen i bredd ger ett livfullt uttryck. Delen närmast vägen är ett relativt nytt tillägg. Där sätter hon in stora, flotta glaspartier. Det blir sagolikt fint.

 

 

För snart fyra år sedan började vi bygga om köket. Snart är vi färdiga. När vi kom till huset låg det plastmatta på golvet, taket var gipsat och väggarna tapetserade. Under plastmattan låg det gamla trägolvet kvar. Vi har byggt en ny trossbotten och ny isoleringen. Det ursprungliga trägolvet var ganska illa åtgånget men en hel del kunde vi faktiskt lägga tillbaka. Det som saknades kompleterade vi med ett annat begagnat trägolv.

Det var höst när vi lade in golvet och det syns ganska tydligt. Så fort det blir torrare framåt vintern blir det ganska stora springor.

Väggarna har vi klätt med pärlspontspanel. Vi hade egentligen tänkt tapetsera men insåg att det skulle bli mycket jobb ändå att få en jämn yta att limma tapeten på. Då kändes det enklare att spika panel direkt. Väggar och snickerier är målade med linoljefärg. Listerna är köpta hos Englunds trä i Vännäs.

 

Vi har tagit upp en nygammal dörr mellan köket och kammaren. På så vis har vi fått ”rundgång” på bottenvåningen.

 

När vi flyttade in satt det skåp från sextiotalet i köket. Vi valde efter mycket velande att sälja dem och platsbygga egen inredning. Det har blivit ganska vint. Och ganska fint. Underskåpet längst till höger döljer diskmaskinen.

Det gamla kylskåpet fick vara kvar tills vidare. Det är målat i samma färg som väggen. Vi ruggade upp ytan med sandpapper och målade med linoljefärg. Till höger om kylskåpet är skafferiet. Det är vänt mot norr och där tar vi in luft via en väggventil.

Kökspannan från sextiotalet är kvar på sitt gamla läge. Spisen och ugnen är nya från IKEA men passar fint ihop med pannan.

Till vänster om den har vi monterat en ackumulatortank. Jag brukar skämta till det och säga att vi har bygns minsta pannrum – 0,6 kvadratmeter. Fem små termometrar visar temperturen i tankens över och nederdel samt hur laddningen fungerar. Observera matchningen termometer – väggklocka ovanför dörren.

 

 

 

Marstorps byggnadsvård arbetar med huset som inrymmer butiken. lockpanelen från sjuttiotalet (?) rivs ner. Det nedersta varvet timmer behöver lite kärlek. Ytterdörren ska bytas till en pardörr.

 

En granne kom förbi med ett litet fotografi. Det visar samma hus. I dörröppningen står den legendariska gubben Lund. Han var något slags orginal. Många manliga grannar i sextioårsåldern minns hur de spelat kort hos honom eller busknackat på hans fönsterrutor. En del minns också att han inte alltid luktade så gott.

Den högra delen av huset har timmerstomme medan den vänstra är uppreglad. På kortet har timmerstommen en locklist panel medan den vänstra delen – som fungerade som vedförråd – har en enklare, okantad, lockpanel. Kanske något att återskapa?

 

Det är hög tid att få in veden. Vi travar den i ett gammalt växthus av plast. Där inne torkar den fantastiskt fint och på vintern är den lätt tillgänglig. Jag går ut någon timme på kvällarna och staplar lite. Ikväll fick jag sällskap.

Jag fick en fråga från läsaren ”la”:

Hej ! Undrar lite om detta hur ni driver lantbruket ihop?

-Delar ni rakt av på grödor o kött till eget hushåll
-Hur fördelar ni arbetet? Om en jobbar mer i landet får dennes familj mer av grödor eller betalt?
-Hur håller man sams på ett bra sätt? Omröstningar?
-Skulle ni plocka in fler familjer i det eller ….?
Intressant och otroligt inspirerande att grannar går ihop så, men tänker att egna viljan gärna göre sig påmind, (bara i en liten vägförening märks ju det)

Om vi börjar med formalia: Vi är två familjer som är mycket goda vänner. Jakob och Clara bor på en gård ungefär en kilometer från oss. Jag och Ulrika bor här på Marstorp. Jakob och jag äger ett Handelsbolag tillsammans. Jag och Jakob är de som lägger absolut mest tid på odlingarna men våra familjer hjälper förstås till en hel del.

Den viktigaste anledningen till att det fungerar så bra som det gör är att vi pratar. Vi pratar hela tiden om vad vi håller på med, hur det påverkar våra familjer, hur det påverkar oss själva, om hur det känns att rensa ogräs och om vad vi vill få ut av företaget. Så fort något skaver mellan oss så pratar vi om det. Vid det här laget känner vi därför varandra ganska väl och kan känna oss trygga med var vi har den andra.

Att det är jag och Jakob som driver företaget innebär att det är vi som sköter den dagliga planeringen. Vad ska vi så när och när ska vi rensa ogräs. Men i alla viktiga beslut – ska vi skaffa bin i år eller ska vi satsa på får? – är självklart Ulrika och Clara med. Det företag vi driver ska ge oss en vinst i pengar men lika viktigt är det vilket liv det möjliggör för oss och våra familjer. Utan att ha funderat så mycket har det blivit självklart att konsensusbeslut. Om någon av oss fyra inte håller med så får vi fortsätta prata och fundera tills alla känner sig nöjda. Att vi skulle rösta – och därmed i princip köra över någon – känns inte aktuellt. Kom vi till en sån punkt tror jag slutet är nära för samarbetet.

En annan viktig anledning till att vi håller sams är att vi låter verksamheten, om uttrycket ursäktas, växa organiskt. Vi började med lite potatis tillsammans. Och så två grisar. Staplade ved tillsammans. Jag har inte upplevt att vi någonsin fattat några stora djärva beslut. Istället har det varit små trygga steg hela vägen.

”Av var och en efter förmåga, av var och en efter behov” skulle kunna beskriva hur vi ser på arbetsdelningen. Man gör så gott man kan. Ibland hinner man inte för ungen är magsjuk. Ibland hinner man desto mer för att resten av familjen rest bort en vecka. Den skörd vi sparar till oss själva tar vi av efter behov. Köttet brukar vi dela något sånär lika.Vi håller ganska noggrann koll på hur mycket vi arbetar. Vi skriver ner varje dags arbete i ett google drive-dokument. Det ger oss dels möjlighet att se hur mycket var och en arbetat, dels blir det en loggbok över vad vi gjort när. I år räknar vi med att gå med vinst även i pengar räknat och då tänker vi fördela den vinsten efter arbetsinsats.