Våra nya grisar hade aldrig träffat ett elstängsel innan igår. Nu har de gjort det. Bakom eltråden har jag byggt en hage av lastpallar. Om man släpper dem på tråden direkt är risken stor att de rusar framåt istället för bakåt när de får en stöt, tar sig ut ur hagen och inser att det nog ändå var värt besväret för allt fint gräs på andra sidan staketet.

Elstängslet är ett mentalt hinder – inte ett fysiskt så det är viktig att grisarna begriper att gränsen inte är förhandlingsbar. Om några dagar river vi lastpallarna och ger dem en större hage.

Idag hämtade vi årets sommargrisar. Det är skönt att känna att jag lär mig saker  och lyckas bygga upp något. Vi har vårt produktionsplatsnummer och jag vet hur jag registrerar förflyttningen, kvarnen står på sin plats, huset finns där, vi har lärt oss att det är lättare att lossa halm från en bal om den står på kortändan, det tog en kvart istället för en halv dag att smälla ihop en hage av lastpallar i skåpbilen. Och så vidare.

Har någon av mina läsare Australorpingtonhöns? Vi planerar att utöka vår lilla besättning och letar efter avelsägg. Hör av er om ni har eller vet någon som kan tänkas ha!

Här är ett av våra experiment: en hönstraktor. Till skillnad från många andra ser det här ut att bli ett riktigt lyckat försök. Buren är ungefär 3×4 meter och flyttas varje eller varannan dag. Hönsen har alltid gott om bete och problem med parasiter minimeras. Vallen blir nerbetad men inte förstörd på den korta tiden innan vi flyttar buren.

Ett av de mest förnämliga ögonblicken i en grisbondes liv är när man får släppa nassarna på nytt bete.

Känner ni till Rafnaslakt? Ett svar i deras frågespalt på facebook fångar precis vad det handlar om:

Kära fina ärevördiga pluttefluttslakteri!

Vi är en grupp flanörer från Holmsta som tog en långpromenad häromdagen ända till Gideåberg. Där var vi med om något märkligt. Tre vuxna karlar, varav två var överåriga och nästan utlevda, stod och glodde på några smågrisar. En av dem pratade bebisspråk med kultingarna och alla verkade helt betuttade i djuren. Är det verkligen normalt?

-Nej, det är inte normalt. Det normala är att ha flera tusen grisar i ett stall och utfordra dem maskinellt. Normen är att betrakta dem som produktionsenheter men det finns en del galningar som försöker se grisen bakom trynet.

-Och när man fått hem sina små glisar, lärt dem tråden (strömmen) och släppt ut dem på bete då smälter alla normalt funtade människor.

-När glisarna kom ut på lägdan (åkern) och förstod att det var fritt fram att kuta började de springa och hoppa som galningar. Alla tre for efter varandra men det gick för fort för minstingen lille Calle i en kurva så han föll och rullade tre varv innan han kom upp på benen igen. Gubbarna skrattade gott. Inte åt lille Calle utan med honom.

-Sådan är verkligheten långt bortom twitter och instagram. Äkta vara!

 

Sedan en dryg vecka har våra grisar rumsterat i slyet nere vid bäcken men idag drog vi upp en ny hage på vallen. Där ska de få beta och böka några dagar innan vi flyttar dem vidare till en ny fålla. Inspirerade av holistic management hoppas vi att de på några dagar ska beta mycket, böka en del men inte utrota gräset. På några veckor är gräset tillbaka. Hoppas jag.

Vi äger lite drygt två hektar vall. De har tidigare brukats av en ekologisk mjölkbonde men i år har vi valt att säga upp arrendet för att bruka marken själv.

Min kompanjon Jakob talar mycket om omega-tre och omega-sex. Gräsätande djur får rätt balans. I USA talas det mycket om ”Pastured pork”. Alltså betat fläsk. Det ska vi pröva på själva i år.

Våra sju grisar ska få använda marken som bete. Planen är att dela in vallen i ett antal mindre tegar och flytta grisarna ofta. I hörnen på tegarna tror jag vi sätter trästolpar  och mellan dem enkla plaststolpar.  Grisar betar först och bökar sen. Om vi flyttar dem innan betet är slut hoppas jag undvika allt för stora skador på gräset. I den teg där grisarna just var sätter vi hönsvagnen. Hönsen tycker inte om när gräset är för högt och de uppskattar om det är fläckar med öppen jord där de kan jaga maskar.

Nu har de första kycklingarna fått flytta in i vår nya hönsvagn. Det är en gammal husvagn. Inredningen har vi rivit ut och på golvet har vi lagt en plastmatta som även uppvikt en bit på väggen. Förra sommaren hade vi problem med kvalster. Därför har vi försökt minimera mängden trä i hönsens miljö. Särskilt ”trä mot trä” har vi försökt undvika. Sittpinnarna är till exempel monterade på en metallställning.

Under sittpinnarna ska vi ha en bajsuppsamlande presenning. Men än så länge är kycklingarna så små så vi har fällt upp sittdelen i taket. De 13 kycklingarna sitter och trycker i ett hörn och verkar inte vidare glada över att ha sluppit ur sina trånga burar.

För någon vecka sedan hittade vi en höna på sjutton ägg i vårt garagetält. Några stora förhoppningar om att hon skulle lyckas kläcka fram något levande ur dem hade vi inte så vi blev rejält förvånade när hon en vacker dag kom spatserande med tio små pipande kycklingar efter sig!

I år har vi fått lite knappt sex ägg om dagen från våra höns. Det är på tok för lite. Men några har ruvat, några har varit för gamla, några har varit för unga. Och så vidare. Inför nästa år har vi funderat hur vi kan utöka äggverksamheten. Efterfrågan är det verkligen inte brist på och det är tråkigt att behöva säga nej till ivriga kunder.

Tyvärr blev vi lite avskräckta när vi började räkna på ekonomin. Exempel: trettio värpande höns som lägger 250 ägg om året ger 7500 ägg. Lyckas vi sälja dem allihop för 4 kronor styck blir det en intäkt på trettio tusen. Gissningsvis behövs minst tio tusen  för att bygga burar och hus till dem och foder går säkert på femton. Då blir det fem tusen över kvar för ganska mycket möda.