Det blir mycket tomater nu. Mångt mycket mer än vi kan äta. Som ett experiment har jag soltorkat  (nåja) dem i ugnen. Recepten säger att det borde ta några timmar men för mig handlar det snarare om dagar innan dom är ordentligt torra. Jag delar dem i halvor eller klyftor lite beroende på storlek och lägger dem på plåtar. In i ugnen på varmluftsläge och ungefär 60 grader. Så rör jag om ibland och byter plats på plåtarna. Jag torkar dem ganska hårt – betydligt mer än de mjuka soltorkade tomater man köper i plastpåse. Jag inbillar mig att de håller bättre så.

 

Åtskilliga nätter senare:

 

Sommarens stora byggprojekt har varit hönshuset. Nu är det äntligen inflyttningsklart och i kväll bar vi över hönsen. Städorken i det gamla har varit ganska usel på sistone. Hönsen skulle ju ändå flytta ”vilken dag som helst”. Nu är det rent och fräsht för en stund. Hönshuset är inrymt i en befintlig bod som vi isolerat med spån. Vi har reglat upp ett nytt golv, lagt en begagnad plastmatta på det och byggt ett vindsbjälklag. Väggarna är målade med linoljefärg för att hålla det lättstädat och för att liva upp lite. En glasvägg delar av hönsen från förrummet. Den är byggd av en ytterdörr vi fick från grannens ladugård när dom flyttade och några skåpsdörrar fyndade på auktion för några tior.

Golvytan är ungefär sju kvadratmeter. Följer man reglerna för ekologiska höns innebär det att vi kunde haft 45 hönor här inne. Vi nöjer oss nog med runt tjugo på vintern. På sommaren är det kanske lite fler innan vi ätit upp tuppkycklingarna.

  

 

Titta det växer, vill jag ropa åt grannarna som går förbi med hunden. Riktig svarthavre. Jag går och stryker med handen över axen, känner hur det kittlas i handflatan och är stolt så jag kan spricka.

 

 

Foderbetorna växer så det knakar. Åtminstone blasten. Jag undrar om de hinner växa till sig innan vintern för ännu är de ganska ynkliga.

 

Ikväll har jag fortsatt bryta ogräsvall. Med lite teknik börjar det gå riktigt bra att lägga ogrässvålen under jord, även om det inte blir särskilt djupt. Att köra tvåhjulstraktor är en konst. Som ni ser på bilden kör jag med högerhjulet lite längre in än vänsterhjulet. Då kan det gå i den tidigare plogfåran. Början av augusti är en lite okonventionell tid att plöja men jag är rädd att inte hinna färdigt allt innan vintern om jag inte börjar nu. Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska fräsa det plöjda nu i höst, till våren eller nöja mig med harvning.

 

 

Jag är medveten om att jag börjar bli tjatig – men jag kan inte nog uttrycka min kärlek till Bondbönan. Tacksammare och givmildare gröda får man leta efter.

I bakgrunden en nyköpt och lärorik bok som jag snart ska skriva några rader om.

 

För första gången – bönorna verkar bli något. Förr om åren har det flesta frön ruttnat bort och dom som faktiskt grott har inte gett något. I år har det gått bättre! Delvis tack vare en varm försommar och delvis tack vare att jag försådde dem inne två veckor innan utplantering. Nu kan jag skörda både vaxbönan Rocdor och skärbönan Nassau.

Om man – som jag – förläst sig på böcker om ekologisk odling i allmänhet och organisk-biologisk odling i synnerhet finns det en risk att man får för sig att det är en bra idé att plantera subklöver i gångarna mellan bäddarna.

 

Subklöver är kvävefixerande, blir inte mer än femton centimeter hög och tål att trampas på.

Problemet är bara att den har en fantastisk förmåga att kamouflera våtarven. Plötsligt från ingenstans skjuter det ut sin revor från  gångarna och in bland morötter och rödbetor.

En liten tröst är att hönsen älskar våtarven – på engelska kallas den ofta för Chickweed. Våtarven går snabbt i blom vilket gör det extra besvärligt att den får dölja sig bland klövern så länge.

Och, apropå misstag: Om man får för sig att det är en bra idé att täckodla med tistlar. Så här ser det ut året efter:

 

 

 

 

 

Arbetet med vårt nya hönshus går frammåt. Vi har fyllt utrymmet bakom masoniten med kutterspån, satt in två arkitektritade fönster och isolerat golvet. På undergolvet av trä ska vi lägga en plastmatta. Det är lite knivigt att få till tätning mellan golv och vägg tät – vi vill ju inte att kvalster och snusk bygger bo i trossbotten. Silvertejp verkar som det mest lovande alternativet hittills.

Förutom själva boden är en hel del av materialet återvunnet från gården. Ungefär hälften av spånet sopade vi ner från ett innertak vi rev förra året och plastmattan kommer från ett annat uthus.

 

 

För någon vecka for en man byn runt och sålde gamla flygbilder. Han hade kommit över något gammalt arkiv och nu krängde han digitala kopior dyrt. Dom gicks om smör i solsken – jag tror snart nog hela byn köpte.

Så också vi. Så här såg alltså marstorp ut 1958.

Två saker slog mig direkt när jag såg bilden. Det ena hur öppet det var – eller omvänt hur igenvuxet det är nu. Eftersom gården ligger på en höjd vill vi nog behålla det lite lummigare än vad flygfotot visar just runt huset men det finns delar som är äng på bilden och svårgenomtränglig snårskog nu. Där ska jag glesa ut och röja upp.

Det andra var att det saknades inte fanns någon tydlig gräns mellan åker och gårdsplan. Dom har ju potatisen mitt ute på åkern! Idag är gränsen knivskarp mellan vad som brukas av oss själva och vad som brukas av bonden vi arrenderar ut åkern till. När familjen som bodde i huset brukade marken, gjorde det mindre maskiner än idag och slapp inrätta sig i EUs stödled fanns ingen anledning att skilja det ena från det andra.

Annars är sig mycket likt. På fotot har en del av ladugården fått plåttak. Den delen står än men delen med spåntak är borta sedan många år. På bilden ser man ett tiotal hässjor och virke till ännu fler. Efter ett långt uppehåll finns två hässjor på gården i år. Små, ynkliga och en av dem har halvt blåst omkull. Men ändå – hässjor.