Jag odlar min vintersquash i växthus. För att frukterna ska utvecklas riktigt krävs att de blir pollinerade. Squashen har både hon- och hanplantor. Honplantorna känns igen på att de har ett litet fruktämne bakom den stora gula blomman. Fruktämnet påminner om den färdiga sorten men är förstås mycket mindre och varierar från sort till sort.

 

Varje morgon går jag en vända i växthuset och ser om jag hittar några nyutslagna honblommor. Gör jag det gräver jag fram en hanblomma av samma sort – dom brukar finnas i överflöd. Som den här – något överblommad.

 

Jag rycker av bladen och blottar ståndaren. Den sticker jag in i honblomman och gnuggar runt ett tag så att pollenet fastnat på pistillen.

Förra året ruttnade många frukter bort – det gör dom om dom inte blir pollinerade. I år går odlingen betydligt bättre. Se här – Golden Nugget

Golden Hubbard

En liten Blue Hubbard

Rondini

Självförsörjandegraden för älggrässaft blir nog nära på hundraprocentig i år. I färdig saft motsvarar det sextio liter. Receptet är ungefär som förra året men i år har jag tillsatt natriumbensoat för att slippa frysa saften. Förhoppningsvis håller den sig fram till nästa sommar nere i matkällaren där det är både svalt och mörkt.

• Tvåhundra blomklasar från älggräs
• Åtta liter vatten
• Åtta kilo socker
• en påse Citronsyra
• natriumbensoat enligt förpackningens instruktioner

Första satsen blev lite – märklig. Det är ingen fara att dricka saften – skakar man flaskorna blir den jämn och fin men efter någon dag liknar det mest en lavalampa igen.

 

Det har gått långsamt för potatisen i sandlandet. Förra året tog jag upp några små stackare vid midsommar. I år har jag gått och känt och fingrat och så plötsligt idag låg där, nästan bländande ljusa potatisar i den fuktiga sanden. Att skörden är senare i år trots varmare väder kan bero på att jag slarvat med fiberduken.

Hur det gick förra året kan du läsa om: här, här, här, här, här och här.

 

 

 

 

Kornet växer. Det gör också smörblommorna. Det kommer ta ett bra tag innan ogräset är under kontroll på stora odlingen.

Årets vitlöksskörd blev rekordtidig. En hel rad av sprint hade gulnat och lagt sig ner. Det kändes oroväckande tidigt men se på tusan – där nere fanns fin lök och färdiga klyftor. Therador som växer bredvid hoppas jag ska få stå ett tag till.

 

 

Jag prövade att odla en del vitlök i täckodlingen. Det fungerar sådär. Lökarna satta i jord är betydligt längre komna och mycket jämnare i storlek – åtminstone sett till blasten. Men värst är ogräset. Det är nära på omöjligt att hålla reda på all kvickrot och fräken som letar sig upp. De vitlökarna får klara sig bäst dom vill och till hösten får grisarna städa upp i den här röran.

Förra året skrev jag om två metoder för hötransport. I en modifierad skottkärra och på huvudet. Här kommer ytterligare en metod: pressning. Man kan dra förvånansvärt stora lass på en vanlig presenning. Är det bara gräs under och hyfsat platt är detta bästa sättet hittills.

 

 

 

 

Min vän K säger att det är förnuftigt att lära sig hässja. För kan man hässja kan man ha en get som överlever vintern. Och kan man det får man själv leva. K lånade ut lite hässjavirke för att jag skulle kunna öva. Eftersom jag har haft svårt att hitta information om hur man praktiskt går till väga följer ett bildreportage. Ta det för vad det är – en glad amatörs första hässja. Det finns säkert mycket jag inte har förstått.

 

En hässjas konstruktion är genialt enkel. Den typ som används i mina trakter består oftast av fem stänger. Längden kan variera men den K har lånat mig är runt fyra meter. Kärringarna, dom A-formade stöden på sidorna, har fyra tvärsålar. Den översta stången lägger man i klykan överst.

Jag började med att lägga ut stängerna där jag ville ha hässjan och såg till att de var hyfsat lika långa.

Sedan ställde jag upp kärringarna på vardera sidan, svagt lutandes bakåt.

Kärringarnas stöd – det tredje benet – kan ha lite olika utformning. Antingen så här. Med en klyka utsågad ur en bräda.

Eller så här, med spikplåt.

Sedan är det bara att börja lasta på hö. Jag tycker det går bäst om man gör ordentliga paket som man lyfter på. Om man vill kan man ha två stänger i botten för det kan vara lite kinkigt med balansen på nedersta våningen. Allt eftersom det blir fullt lägger man på fler stänger.

Sedan ska hässjan kammas. Det gör man för att vattnet lätt ska rinna längs hässjans utsida och inte tränga in till det torra höet i dess inre. Det bra att gå ett varv runt hässjan och räfsa bort gräs som ligger mot marken i nederkant så luften får fritt spelrum. Helst ska stänger och kärringar vara helt täckta så inte vattnet kan tränga in.

Se – min första egna hässja!

 

 

 

Titta vad jag fick till skänks på en loppis i grannbyn – grunden i min blivande bevattningsanläggning – en hyfsad jetpump!

 

 

Mina bondbönor hade en svår barndom. Det var torka en månad efter sådd, vattenslangen för kort och själv hade jag för mycket att göra på jobbet. Men dom verkar växa upp och bli som folk ändå. Grobarheten är nära på hundraprocentig. Bondbönor är en av mina favoritgrödor. Lättodlad, klarar Västerbottens yliga försommrar, är kvävefixerande, ger gott om grönmassa till marktäckning eller kompost och ger gott om protein. På sikt hoppas jag att dom ska ge mig mat till både grisar, höns och människor.

Förra året odlade jag odlade jag nio radmeter bönor. Allt blivit lite större. – mer än  hundra meter i år. Skörden per planta blir säkert mindre eftersom jag inte har tid att ge dem samma uppmärksamhet. Men skörden per arbetad timme blir förhoppningsvis större. De metoder och arbetssätt som krävs för storskaligt småbruk skiljer sig från den lilla köksträgårdens. Det kommer ta många år innan jag funnit de rätta formerna.

 

För tre år sedan läste jag om grisslakt i Seymours bok om självhushållning och jag minns hur ohjälpligt avlägset det tycktes att ha egna djur. Sånt kunde kanske riktiga landsortsbor hantera men jag – en enkel stadsbo – nej. Men så kom ungen, hönsen, motorsågen, köksrenoveringen och plötsligt känner man att man kan vad man måste. Om några månader slaktar vi våra två nassar och nu är jag stolt över att ha så fina djur på gården.