Äppelträd – det har vi inte några egna. Det har däremot mina föräldrar. Från dem har vi släpat hink efter hink. Vi har torkat och torkat, kokat, mosat, skalat, torkat.

Det senaste experimentet är att göra must av dem. Vanligen pressar man ju äpplen till must, men Gelas hem och trädgård har ett förslag på ett enklare sätt. Äpplena delas, läggs i vatten med lite vinsyra och natriumbesnonat. Så får det stå i fem dagar. Då och då rör man om i geggan för att hindra det från att börja jäsa.

När frosten nöp till för en månad sedan fick jag stora skälvan och skördade allt jag kom åt. Trots att jag egentligen mycket väl visste att bondbönor klarar lite frost tog jag in dem också, bortsett från några enstaka plantor som fick stå kvar som ett experiment. Sedan klagade jag över liten avkastning.

Det har inte varit många frostnätter sedan dess, men väl skitigt väder. De få bönorna som var kvar ute har växt till ordentligt och nu ångrar jag att jag var så snabb. Hellre is i magen än frost på natten, som vi vinterodlare säger.

Det mesta av skörden förvällde jag och frös in men en del har hängt på tork i köket. Nu har jag spritat baljorna, och resultatet känns minst sagt beklagansvärt.

Hur mycket jag än hoppas på vinterodling så är säsongen för de flesta grödor kort här i norr. Om trädgården ska vara mer än ett trevligt sommarnöje behöver man kunna lagra skörden till vintern. Det är svårt och ännu har jag inte hittat en metod som passar mig. Säkrast är nog nere i krypgrunden. Nu är det fem-sex grader där och ganska fuktigt, men i februari riskerar det bli minusgrader där nere.

Rödbetorna jag skördade för bara några veckor sedan har ståt i skafferiet där det är strax under femton grader varmt och ganska torrt. Dom har inte riktigt förstått att loppet är kört och satt igång att växa nya blad. Nu har vi kokat in dem – och förhoppningsvis visat var skåpet ska stå.

Bättre lycka nästa år.

Att odla sin egen mat är lätt. Åtminstone i jämförelse med att äta den. Att dra upp lite potatis är ingen match, men att inte lika förbannat koka pasta av ren slentrian, det är värre. Det är en fråga om vanor. Daikon, har jag inga som helst matvanor av. Det är kul att odla Daikon, det går lätt och dom växer så det knakar. Men att göra av med dem. En del har jag lagt in, en del har jag gett bort och ytterligare lite lyckades jag gömma ner i en älggryta. Men resten?

Igår morse slog frosten till på allvar och hela trädgården låg vit när jag klev upp vid åttasnåret. Det mesta tycks ha klarat sig bra. En del växter blir ju bara bättre efter lite frost, som Broccolin.

Det mer ömtåliga har jag gömt under dubbla täcken. Innerst fiberduk och över den plast. Mellan dem blir det ett lager av stillastående och isolerande luft. Hoppas jag.

Fiberduken låter jag ligga direkt över växterna och plasten vilar på bågar av vp-rör.  Hittills verkar det som växer där under ha det hyfsat varmt och skönt.

Äppelmoset är nog snart uppätet, lingonen får vänta tills i vinter och inlagd daikon vet jag inte när jag törs smaka.

Friluftsbutikerna är fyllda av frystorkad mat. De varierar från oätligt till uthärdligt i smak och priset samvarierar mellan svindyrt och otänkbart. För att spara lite pengar kan man köpa livsmedelsbutikens färdigmat. Den kostar ofta en femtedel så mycket och smakar oftast bättre. Den kräver lite längre koktid, men det är också enda nackdelen.

Riktigt gott blir maten man torkar själv. Jag är en novis på området men nu ligger det torkad köttfärs, renskav, svamp, squash och morötter och väntar på fjällvandringen. Hur jag skulle göra med köttfärsen kunde jag läsa på tilltops. Squashen skivade jag och morötterna rev jag. Sedan fick de ligga på en plåt i ungen över natten på ungefär 50 grader. På morgonen var de torra som fnöske.

Att torka mat i elektrisk ugn är inte någon bra lösning för det mer vardagliga kosthållet. Äpplen, däremot, kan torkas i rumsluft. Skiva och kärna ur dem med en äppelskalare, släng skivorna i vatten med askorbinsyra. När du är färdig med allt skalande låter du dem torka i två dagar på en stång.

Det kan hjälpa, när livet känns lite motigt, att tänka på att andra har det värre. Som squashen efter första frosten. Så hängig har jag aldrig varit.

 

Natten till den sjunde september slog den till. Den mesta frukten har klarat sig, men det blev att tvärskörda. En och annan tomat har hunnit mogna men mycket är fortfrande inte mer än rodnat. Vill man äta sässongsbetonat står stekta gröna tomater ganska högt i kurs just nu.

 

Nu har vi mer potatis än vi kan äta. Somligt har blivit angripet av potatisbladmögel och annat har potatisknäpparlarverna grävt sina vindlande gångar genom. Allt eftersom jag tar upp potatis lägger jag över täckmaterial, mest material från slåttern.