Till nummer 1/2015 av tidningen Åter skev jag ett Utflyttarbrev. Förutom de ofta läsvärda utflyttarbreven är tidningen fylld av intressanta artiklar om allt från grisslakt till tovning. Alltid med ett positivt och kravlöst tilltal. Prenumerationen kostar fåniga 30 kronor per nummer och rekommenderas starkt. Här på bloggen kommer jag publicera mitt utflyttarbrev som en följetong i tre delar.

Den första delen av utflyttarbrevet finns här. Den tredje delen finns här.

De första åren åren var odlingen mitt projekt även om jag fått hjälp familj och vänner. Det förändras när jag och Jakob började tala om att odla även för försäljning. Förra året utökade vi odlingarna rejält och startade en gårdsbutik där vi säljer grönsaker och ägg. Som en utgångspunkt för det gemensamma företaget skrev jag ett enkelt “manifest”. Vi talade mycket, jag och Jakob, om vad vi vill få ut av gårdsföretaget. Vad skulle det ge oss för liv? Vad ville vi uppnå? Vad ville vi inte kompromissa med? Jag tror det är viktigt att alla de dagliga, små, besluten på något sätt är förankrade i våra grundläggande värderingar och manifestet var ett försök att formulera vad som faktiskt är viktigt för oss.

I juli ställde vi iordning det gamla soldattorpet vi har på tomten till gårdsbutik. Jag var fruktansvärt nervös. Skulle det komma några kunder? Skulle de tycka att vi satt för höga priser? Vad ville de köpa egentligen? Hade vi skördat tillräckligt mycket? Först någon vecka innan vi öppnade gårdsbutiken började jag känna mig säker på att vi skulle ha något att sälja. Visst blev somligt inte som vi tänkt. Vitlöken frös bort, gurkorna växte ihop till en trasslig djungel och rödbetorna fick skorv. Men en hel del gick över förväntan.  Broccolin levererade utsökta tvåkiloshuvuden. Vi skördade hinkar med bönor flera gånger i veckan.

Och kunderna kom faktiskt när vi slog upp portarna i augusti. Ofta var det kö redan när vi öppnade och många gånger fick vi snabbskörda bönor, broccoli och grönkål efter första timmens öppethållande. Sällan eller aldrig klagade någon på priserna och många kunder hittade tillbaka vecka efter vecka. Det kom ungdomar som tyckte närproducerat var hippt. Och bybor som var glada att kunna köpa färska och rejäla grönsaker i byn. Vi sålde, vägde, packade och pratade. Förklarade vad en kålrabbi är, berättade hur man tillagar majrova, tipsade om grönkålssorter och skröt om våra morötter. Efter en dag i butiken var jag helt slut men samtidigt nöjd med vad jag åstadkommit. Glädjen över att få dela (om än mot betalning) skörden med andra var överväldigande.

Lagom till att vi stängde butiken hittade vi ett begagnat bågväxthus på Blocket. Vi underskattade verkligen hur mycket jobb det var att plocka ner, frakta och montera upp växthuset. Innan snön lade sig i vintras fick vi vi bågarna åtminstone upp bågarna. Plasten ska vi lägga på så snart snön smält.Växthuset är trehundra kvadratmeter stort men vi kommer inte odla på hela ytan de första åren. En del kommer vi att ställa iordning med bänkar för att skölja och packa grönsaker. Det tror jag verkligen kommer underlätta skördearbetet.

Förfining och vidareutveckling

Växthuset tog mycket av vår tid i höstas så vi svalde stoltheten och lejde vi bort höstbruket. En av mjölkbönderna i byn gödslade och plöjde. Nu under våren kommer vi anlägga permanenta upphöjda bäddar. En förändring mot förra året är att vi kommer förkultivera mycket mer än i år, även sådant som vanligtvis sås på friland som rödbetor och rovor. På så sätt hoppas vi få ett försprång över ogräset och bättre kontroll över plantavstånden.

I skrivande stund håller vi på att bygga om en husvagn till hönshus. På sommaren ska vagnen få stå ute på vallen omgärdad av elnät. Då kan hönsen alltid ha tillgång till bra bete utan att marken blir förstörd. På vintern drar vi in hönsvagnen i växthuset som vi håller på att sätta upp och så får hönsen röja upp bland skörderester och gödsla inför det kommande året.

Även om hönsen gett oss ägg, gödsel och glädje är jag inte riktigt nöjd med resultatet. Ekonomiskt har det gått runt men inte mycket mer trots att vi tar bra betalt för äggen. Fodret är dyrt, åtminstone om man vill ha ekologiskt. Det har också lite för ofta varit “strul” kring hönsen – Vatten som frusit, rödkvalster i hönshuset, ruvande hönor eller sjuka kycklingar. Jag hoppas och tror att det med god planering går att få bra ekonomi även småskalig hönshållning. Husvagnen är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning.

De senaste två åren har vi haft sommargrisar tillsammans med Clara och Jakob. Nassarna är trevligt sällskap, gräver fina trädgårdsland och ger bra kött. Lagom till jul får en granne som är slaktare ta ihjäl dem. Han skjuter dem i hagen där de levt hela livet och jag vet att de inte hinner uppfatta vad som händer.

Tack vare grisarna behöver vi knappt köpa kött i affären längre och många av våra måltider består av egna råvaror. Jag får ofta svara på om det inte är jobbigt att äta djur man levt nära hela sommaren. Det är inte de övertygade vegetarianerna som frågat utan vanliga, hederliga, köttätare. De som äter sin inomhusfläskfilé på helgen och har stresskyckling i matlådan. Som vi lever idag är det för många människor långt mellan tallriken och matens ursprung och på sätt och vis kan jag förstå vad känslan bottnar i. Men frågan visar att man inte tänkt färdigt. Man har inte lyckats förstå på djupet att det är liv vi glufsar i oss och som föder oss. Som grisbonde känner jag mer samhörighet med veganerna. De har också lyckats fatta vad kött är även om de dragit andra slutsatser än vad jag gjort av den insikten. Men att ta avstånd från slakt och samtidigt fortsätta äta kött är inte bara ologiskt – det skapar förutsättningar för en fortsatt köttproduktion utan insyn, lidande för djuren och dåliga råvaror.

I somras hade vi grishagen just bredvid gårdsbutiken och vi fick många frågor om att köpa kött. Tyvärr har vi varit tvungna att säga nej. Eftersom “vårt” slakteri inte är godkänt får vi inte sälja köttet vidare. Att transportera grisarna till ett slakteri känns inte som något roligt alternativ. Jag hade gärna fött upp tio-tjugo grisar per år och försett vänner och bekanta med julskinka. Det saknas verkligen inte efterfrågan och jag är övertygad om att vi hade kunnat ta bra betalt.

Fortsätt läsa nästa del av utflyttarbrevet.

Till nummer 1/2015 av tidningen Åter skev jag ett Utflyttarbrev. Förutom de ofta läsvärda utflyttarbreven är tidningen fylld av intressanta artiklar om allt från grisslakt till tovning. Alltid med ett positivt och kravlöst tilltal. Prenumerationen kostar fåniga 30 kronor per nummer och rekommenderas starkt. Här på bloggen kommer jag publicera mitt utflyttarbrev som en följetong i fyra delar.

Den andra delen av brevet finns här och den tredje delen finns här

För fem år sedan visste jag inte vad jag ville med mitt liv. Min flickvän, Ulrika, visste däremot precis vad hon ville. Hon ville köpa ett hus på landet. Och om jag inte kunde bestämma mig så fick hon göra det själv. Våren 2010 for hon runt i Västerbottens småbyar och tittade på gamla hus. Det ena skruttigare än det andra. Till slut hittade hon en liten gård i Tvärålund, fem mil inåt landet från Umeå sett.

Det var Ulrika som köpte huset men det var omöjligt för mig att inte ryckas med. Första dagen i huset blev vi bjudna på byaföreningens grillfest. Rabarberpajstanter vid bänkarna, barbröstade män kring grillringen, rökande femtonåringar bakom dasset och ett myller av barn. Nykokt kaffe, jordgubbssaft och Jägermeister.  Dagen därpå kom närmaste grannarna med en stor korg nyskördade grönsaker. “Tänk inte på snön, det ordnar jag med traktorn!”, var det första han sa. Det var tryckande högsommarvärme. Som om vi tänkt på snön! Skillnaden mellan stadens Gesellschaft och byns Gemeinschaft blev snart uppenbar. Någon tittar förbi på en kopp kaffe utan att ringa först, en annan lånar ut sin röjsåg och den tredje ber oss passa katterna. På den lilla ICA-affären möts jag av bekanta ansikten och kassörskan, hon med det lila håret, bjuder in oss på te. “Utflyttarbrev” känns som en missvisande rubrik. Vi inte så mycket flyttade ut från stan som vi flyttade in i en stark gemenskap.

Vårt hus ligger högt på en kulle. Åt ena hållet sjön, Storsjön, åt andra hållet breder odlingsmarken ut sig. Till gården hör en liten ladugård, ett gammalt soldattorp, en sommarstuga och några få hektar åker. På kartan heter stället “Marstorp” men våra grannar kallar det kort och gott “Torpet”.

Bostadshuset är en enkelstuga i två plan och upptimrat någon gång i början av förra seklet. De senaste ägarna hade, på gott och ont, inte gjort några stora renoveringar. Mycket av huset ursprungliga material fanns kvar, om än gömt bakom moderna tapeter, under plastmattor och ovanför gipstak. Tyvärr var även isolering och värmesystem genuint ålderdomliga. Den första vintern i huset blev kall och eländig. Ofta var katternas vattenskål bottenfrusen när vi klev upp på morgonen.

Sommaren därpå anlitade vi en snickare från grannbyn för att isolera köksgolvet men han hade lyckats ta på sig mer jobb än han hann med. Det är jag glad för idag eftersom det innebar att vi gjorde en stor del av jobbet själva. När vi körde fast kunde vi ringa honom så kom han och hjälpte oss vidare. Vi plockade upp golvbrädorna, grävde ur mullbänken, byggde en ny trossbotten, drog om en del vattenledningar och elledningar. De ursprungliga golvbrädorna lade vi tillbaka och bredvid kökspannan från sextiotalet installerade vi en ackumulatortank. Vi hade egentligen tänkt sätta tillbaka 60-talsskåpen som satt i köket när vi kom men valde till slut att platsbygga ny köksinredning själva. Det var betydligt knepigare än jag trott och blev ärligt talat ganska skevt. Men fint och hemtrevligt. Det är en liten självförtroendekick varje gång jag öppnar skafferidörren. Jag lärde mig mycket den hösten.

enklare tillsammans

Snart efter att vi flyttat till byn lärde vi känna Clara och Jakob. I mycket liknar de oss. De är också nykomlignar i byn, har barn i samma ålder som vi och delar många av våra värderingar. Ingen av oss har släktingar i byn till hands när det kör ihop sig. Det föll sig naturligt att vi hjälpte varandra när det behövdes. Vi passade barn, staplade ved och lånade verktyg. Sådant som kändes övermäktigt för mig och Ulrika att klara ensamma blev festligt och enkelt när vi gjorde det tillsammans med dem. Allt eftersom har samarbetet och vänskapen fördjupats.

Mycket av det jag är idag har formats i samtal med dem. För två år sedan skaffade vi grisar ihop och förra året startade jag och Jakob ett grönsaksföretag.

Innan vi flyttade till Tvärålund hade jag inte funderat särskilt mycket på var min mat kom ifrån och aldrig planerat för att själva börja odla. Men odling och djuruppfödning på kort tid blivit en viktig del av mitt. Det började med att jag grävde ett litet potatisland. Jag var en rökande, otränad stadsbo med ett stillasittande kontorsarbete men upptäckte att jag tyckte om att somna fysiskt trött på kvällarna. Och jag fick utlopp för en mycket direkt form av kreativitet när jag byggde odlingslådor eller konstruerade kompostbingar.

odlingens teori och praktik

Under vår första vinter i huset läste jag Karin Isakssons handbok för Köksträdgården baklänges och framlänges.  Våren kom tidigt året därpå och jag var ivrig att omsätta teori i praktik. Redan i mars växte min försådda kålplantor så det knakade. De blev snabbt långa och fina. Sen dog de. Jag släpade hem flera kubikmeter riktigt dålig köpesjord (fem påsar för hundra kronor!) till mina odlingslådor. Jag sådde fel sorter och för tätt men växte gjorde det på något sätt ändå.

 

Jag läste också mängder av böcker om djurhållning men kände mig som en handfallen stadsbo – Vad kunde väl jag om hönsslakt eller grisuppfödning? Ulrika var inte lika förskräckt som jag. Hon inredde en bod som redan fanns på tomten till hönshus och fick tio uttjänta värphybrider till skänks. Jag var nästan mer orolig när hönsen flyttade in än när vår dotter Ada föddes några månader tidigare. Vi fick snart överkott på ägg och åt vi vår egen squashomelett till frukust, lunch och middag. Jag var stolt som en tupp.

Jag växte snart ur mina första odlingslådor och bad en granne plöjde upp en bit av gräsmattan. Jakob hjälpte mig bygga ett enkelt växthus av träreglar och byggplast. Fyra gånger fyra meter stort och rejält högt. Ivrig som vanligt planterade jag ut för tidigt och förlorade många tomatplantor under järnnätterna i början av juni. De plantor som överlevde fick kämpa mot hettan under juli då jag inte hade förstånd att vädra ordentligt. Just innan den första höstfrosten skördade jag hinkvis med – gröna – tomater.

Så här det fortsatt. Jag har prövat, misslyckats och lärt mig. Jag läste om permakultur och lockades av löftet om en arbetsfri trädgård. (Kvickroten trivdes åtminstone i mina täckodlingar). Jag läste Eliot Colemans böcker om vinterodling och drömde om att odla sallat i december. (Men begrep inte att solinstrålningen på våra breddgrader är mycket svagare än i hans New England) Jag läste boken Grow Biointensive och ville odla tätt och kompakt. (Trots att plats är det enda vi verkligen har gott om här i Västerbottens inland)

jordbruket mekaniseras

Våren 2013 mekaniserades vårt jordbruk när jag hittade en begagnad jordfräs på blocket. Med den följde ett helt småbruk av redskap –  hjul, hjulvikter, vagn, harvar, kupplog och vändplog. Jag började använda fräsen som en enkel tvåhjulstraktor och plötsligt kunde jag bearbeta betydligt större ytor än tidigare.

I samma veva köpte våra grannar, Clara och Jakob, till ett litet stycke åkermark till sin fastighet. På sikt hade de tänkt bygga ett uthus där men i väntan på det fick jag fria händer. Marken var i riktigt dåligt skick. Det var knappt så ogräset ville växa. Jag plöjde med min nya “traktor”. En äldre bekant visade hur han brukade plöja med häst och metoden var ungefär detsamma med min lilla enskäriga plog. Det var hissnande att se hur titlorna lade sig i prydliga rader. Jag kände mig som en riktig bonde.

Sen sådde vi bondbönor – fyrtio radmeter kändes som en oändlighet jämfört med mina tidigare odlingar. Vi satte potatis och sådde en del korn. Det var fascinerande att odla spannmål. Jag sådde och såg det växa, strök med handen över de mogna axen, bet i kärnorna för att se om det var moget att skörda, skaffade ett krak till lien, lärde mig slå, band det i kärvar, letade efter tröskverk, gav upp och tröskade det med hjälp av en borrmaskin och en soptunna, skilde agnarna från kornet, skalade kärnorna i en mixer, bjöd vänner på korngryta, åt själv korngröt och försökte mala mjöl i vår foderkvarn. Avkastningen blev mycket låg men jag lärde mig en hel del och har fått en mycket större respekt för pasta.

Fortsätt läsa nästa del av utflyttarbrevet.

 

Visst läser ni tidningen Åter? Det borde ni göra. Särskilt senaste numret för där prydar jag och mina potatisar framsidan. Petter, som är redaktör för tidningen, bad mig skriva ett ”utflyttarbrev”. Det blev ett bra tillfälle att se tillbaka på vad vi åstadkommit under åren här i Tvärålund. Mycket slit, många lärdomar, många goda vänner! För er som av någon outgrundlig anledning inte prenumererar på Åter (30 kronor per nummer!) tänkte jag publicera brevet som en följetong här på bloggen under de kommande veckorna.

Innan jag blev odlingsnörd var jag datornörd. Jag lärde mig massor om programmering, 3d-grafik, operativsystem, assemblerprogrammering. Jag känner mig ganska hemma både i ruby och c++. Sedan odlingen kom i förgrunden har det känts lite sorgligt att tänka på alla timmar jag ägnade framför datorskärmen utan att det ledde till något. Jag utbildade mig aldrig till programmerare, som jag tänkt, det stora äventyrsspelet jag arbetade med blev aldrig färdigt och jag kommer aldrig ha nytta av allt jag kan om Linuxkärnan.

Men idag har jag liksom slutit cirkeln. Jag har köpt ett litet Arduino-kort. Det är en primitiv enkortsdator som man programmerar i C som inte kostar mer än några hundralappar. Det är ganska enkelt att koppla ihop det med sensorer, motorer, givare och så vidare. Nu drömmer jag om ett automatiserat växthus, vädringsluckor som öppnar sig när det behövs, SMS när det blir för varmt och bevattningsstyrning. Det kliar i fingrarna att få börja skriva c-kod igen.

 

När man brygger öl är det viktigt att snabbt kyla vörten innan man tillsätter jästen. I det här skedet är ölen som mest känslig för infektioner utifrån. Tur att vår bäck aldrig riktigt fryser igen. Om två veckor får vi smaka på resultatet av dagens vedermödor.