Med föresatsen att odla hela året vill jag komma igång så snart det bara är möjligt på våren. Nu smälter snön den ena dagen och ny faller nästa. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Förra året, det var mitt första odlingsår, byggde jag fyra odlingslådor. Upphöjda lådor har ett antal fördelar jämfört med ett traditionellt friland. Då de är upphöjda från marken värms även sidorna av solen. Dräneringen blir bättre och ergonomiskt är det förstås smidigt att slippa böja sig ända ner till marken för att rensa ogräs.

Lådorna är 1×3 meter och drygt 30 centimeter höga. I botten ligger en geoväv. Det kändes på något vis rejält att lägga dit den, men om den fyller någon fuktion vet jag inte. Lådorna är fyllda med en blandning av lerig jord jag grävde upp från åkern och skamliga mängder köpejord. Lite kompost, några skottkärrslass löv och några skopor hästgödsel åkte också i.

I mitten av mars, efter en veckas takdropp och sol kunde jag inte hålla mig längre. Jag skottade av två av lådorna. Över dem byggde jag enkla tunnlar av byggplast och VP-rör. Tanken är att tina tjälen ur jorden så snart som möjligt för att kunna börja plantera ut köldtåliga växter som vintersallat, vinterportlak och spenat.

När solen ligger på blir det snabbt varmt under plasten. Som här på bilden. -3,9°C utanför plasten och 3,1°C innanför. Båda i skuggan. Kanske inte den mest vetenskapliga mätmetoden. För att bekräfta att det fungerar kan man sticka in huvudet och känna den kväljande värmen. Lukten av förmultnelse är påtaglig och känns hoppfull. Det gräsklipp som legat på sedan hösten under snön har jag krattat undan – under vintern har den isolerat lite, men nu skulle det vara en nackdel.

På morgonen ligger ett lager av rimfrost på plasten efter nattens köld. På riktig växthusfolie bildas mindre kondens och, gissar jag, mindre frost. Så fort solen tittar fram försvinner frosten snabbt och kanske är det just nu en fördel med ett tunt lager reflekterade is för att minska utstrålningen nattetid?

De översta 15 centimeterna har tinat fint. Jag ångrar bittert den lerjord jag slängde i för att dryga ut köpejorden. Den vägrar tina och bildar ogenomträngliga klumpar medan den luckra köpejorden rinner som sand mellan fingrarna.

Fortsättning följer