Om man hittar en squash med sådana här gnagmärken – vad är det då för litet kryp som varit i farten? Det är många små varelser som hotar odlingarna, flugor och slemmiga sniglar. Larver och lömska vann. Parasiter, virus och ogräs.

 

 

 

Och så barn förstås.

Norrlänningar blir gärna lite högfärdiga när de talar om sniglar. ”Mördarsniglar, nej, det har vi inte”. För den olycksalige sörlänningen kan vi kosta på oss en smula nedlåtande medlidande. Mördarsnigeln, eller den spanska skogssnigeln, är en nykomling i den svenska naturen. Åkersniglar är däremot inhemska – och finns även här i norr. Just nu finns de i min mizunakål, i salladen och längst upp i den nästan blommande spenaten.

Kanske är det dags att släppa ut hönsen på fribete?

Här står jag och poserar med min nya frösåningsmaskin. Den hittade jag på returmarknaden igår. Jag har aldrig sett modellen förut (om någon har använt något liknande – säg till!). I brist på annat har jag varit ute och sått couscous i hönsgården. Hör och häpna, den skär en fin skåra och placerar coucous med någon centimeters avstånd i densamma.

Tack och lov finns bruksanvisningen klistrad direkt på hantaget. Här kommer den i sin helhet.

Bruksanvisning

Frösåningsmaskinen ”Jalco”

1. Maskinen föres för hand
2. Skaftet är behållaren för fröet.
3. Utsädesmängden regleras med en ställbar skena, vari finnes en rad olika hål för fröernas utmatning allt efter deras storlek.
4. Myllningsdjupet regleras med en mellan skivorna befintlig tratt och fröledare , vilken skjutes uppåt eller nedåt, allt eftersom man önskar låg eller djup myllning.
5. Vid ändring av ställskenans läge, måste tillses, att borsten ej in klämmes mellan denna och matarhålet.
6. Vid sådd av betfrö eller sädesslag måste ställskenan helt och hållet borttagas.
7. Före och efter sådden drages en vält över drillarna eller raderna.

 

I början av juni skrev jag om mina upp- och nervända tomater. Kanske dags för en liten uppdatering? En tog frosten natten efter att jag hängt ut dem. Jag hade missat att täta plasten ordentligt i ett hörn och där drog det på plantstackaren.

En planterade jag i för liten kruka en fem-liters syltburk. Den har det inte lätt.

Den tredje går det bättre för. Den har en lite större hink och blommar fint. Det är svårt att hindra den från att torka ut och trots att jag gödselvattnat några gånger visar den tecken på fosforbrist.

Jag tror alla har en. Det spelar ingen roll hur naturenligt bidynamisk man försöker vara. Någonstans i ett skjul, längst ner i städskåpet, långt in på en hylla står en halvfull påse blåkorn.

Det finns många anledningar att inte använda konstgödsel. Marken utarmas, ändliga resurser förbrukas och det kostar pengar. Dessutom är det en tråkig lösning. Om vi istället försöker lösa problemet med de resurser som redan cirkulerar på gården, som hönsgödsel och hö, tror jag lösningarna blir mer kreativa och vackra.

Om vi småskaliga hembrukare inte klarar oss utan köpegödsel – hur ska då de stora matproducenterna kunna ställa om.

Mina syndkorn står i uthuset och jag köpte den förra året. Det var i början av maj, jag skulle till att så och det var min första odlingssässong. Förnuftet sa emot, men det kändes så orimligt att det skulle växa något bara sådär ur jorden, utan att man köpte något. När oron är stor kan konsumtion lugna. Jag strödde några giftblå korn i odlingslådorna. Nu står påsen där, nästan full, som en påminnelse om att hantera mina tvivel bättre i fortsättningen.

 

Jag är lika förvånad i år. Att det växer. Så det knakar. Trots väder. Trots allt. I förgrunden Vitlök, Ärter, fyra sorter Bondböna, Potatis och Purjolök. I bakgrunden skymtar odlingslådorna som är fyllda av morötter (just så att man kan äta det gallrade), betor och sallad.

Ja, jag är stolt.

Nu har växthuset fått ett fint golv av hö. Förhoppningsvis behöver jag vattna mindre och en del av ogräset borde ju hålla sig under mattan. Det är retligt att vattna för hand inne i växthuset medan regnet öser ner på takplasten.

Jag som är lagd åt det lite oroliga hållet googlar gärna för mycket. En artikel i tranåsposten från 2004 skrämde upp mig. Där påstås att nedbrytning av gräs skapar metangas som är giftigt för växterna. En orosbroder på alternativ.nu frågar sig samma sak utan att få något definitivt svar. Karin Jansson verkar inte särskilt oroad när hon svarar på frågor på FOBOs hemsida.

Jag ska försöka låta bli att oroa mig, jag också.

Nu undrar dom nog, grannarna, varför jag klipper den nyslagna ängen med gräsklippare. Jag försöker hacka ner strängen som bonden lämnade när han slog. Klippet lägger jag runt kålen för där blir höet för otympligt om man riktigt vill bädda in plantorna. Kål behöver mycket näring och tycker verkligen inte om torka – jag hoppas marktäckningen ska lösa båda problemen.

Vad gör vi? Jo, vi prövar potatisårdern jag ropade hem på en auktion i Lögdeå igår. Perfekt för att dra upp fåror för potatisen och kupning. Känner jag mig själv rätt hittar jag sätt att använda den till mycket annat också. Man måste vara två för att det ska fungera bra. Den som går före drar medan den som går efter styr och håller ner bladet i jorden.

Årdern är tillverkad av Falu Redskap. Jag var skulle inte tvekat att ge en femhundring för den, men när jag sa trettio var det ingen som sa emot. Dagens fynd. Dessutom kom vi hem med en livstidsförbrukning av femtumsspik, en bultsax och ett par tre meter långa skidor som jag hoppas blir bra för lössnön i vinter.

Jag tyckte det gick riktigt fort att slå med lien i år. Åtminstone tyckte jag det tills bonden vi lånar ut åkermarken till var här med traktorn. På sin höjd tre minuter tog det för honom att fara fram och åter över den lilla ängen mellan boningshuset och soldattorpet med traktorn. För mig hade det säkert tagit en dag.

Just den lilla plätten har vi kommit överens om att han ska lämna strängen så vi kan ta höet till täckodling men på den stora åkern ligger nu vita rundbalar som inkräktare från yttre rymden.