För någon vecka for en man byn runt och sålde gamla flygbilder. Han hade kommit över något gammalt arkiv och nu krängde han digitala kopior dyrt. Dom gicks om smör i solsken – jag tror snart nog hela byn köpte.

Så också vi. Så här såg alltså marstorp ut 1958.

Två saker slog mig direkt när jag såg bilden. Det ena hur öppet det var – eller omvänt hur igenvuxet det är nu. Eftersom gården ligger på en höjd vill vi nog behålla det lite lummigare än vad flygfotot visar just runt huset men det finns delar som är äng på bilden och svårgenomtränglig snårskog nu. Där ska jag glesa ut och röja upp.

Det andra var att det saknades inte fanns någon tydlig gräns mellan åker och gårdsplan. Dom har ju potatisen mitt ute på åkern! Idag är gränsen knivskarp mellan vad som brukas av oss själva och vad som brukas av bonden vi arrenderar ut åkern till. När familjen som bodde i huset brukade marken, gjorde det mindre maskiner än idag och slapp inrätta sig i EUs stödled fanns ingen anledning att skilja det ena från det andra.

Annars är sig mycket likt. På fotot har en del av ladugården fått plåttak. Den delen står än men delen med spåntak är borta sedan många år. På bilden ser man ett tiotal hässjor och virke till ännu fler. Efter ett långt uppehåll finns två hässjor på gården i år. Små, ynkliga och en av dem har halvt blåst omkull. Men ändå – hässjor.