Jag har börjat helga vilodagen. På söndagarna försöker jag uträtta så lite som möjligt.

Det började med en stor trötthet. När jag tänker tillbaka på allt som hänt och allt jag gjort de senaste åren blir jag matt. Barn har fötts och far- och morföräldrar har dött. På jobbet har jag plötsligt gjort karriär och fått ansvar. Jag har bytt land mot stad och plötsligt blivit invald i byaföreningens styrelse. Och odlat, läst, lärt och slitit. Bildat ett företag. Och ett till med Jakob. Lärt mig bokföra och försökt göra affärer. Renoverat kök och bytt avlopp. Försökt leva tillsammans. Det är sannerligen inte lätt. Lärt mig svetsa. Försökt se till att ungen har strumpor på dagis. Försökt bli förälder. Det är svårare än man kan tro.

När jag fick barn upptäckte jag, som man väl gör, att man orkar mycket mer än man trott. Att man kan fortsätta, trots allt. Så jag har rustat på. Varit fascinerad och stolt över vad jag uträttat och vad jag orkat.

Men så nu alltså: en stor trötthet. När jag började jobba på kontoret igen efter sommaren insåg jag att jag längtade efter semester.  Att jag inte begrep hur jag skulle hålla ihop när jag slets mellan projekteringsmöten, trädgårdsland och föräldraskap. Jag förstod något av vad det innebär att vara utbränd.

Därför började jag helga vilodagen.  Jag läser böcker eller gör en utflykt med ungen. Bjuder någon på middag eller somnar på en filt ute på gräsmattan. Försöker avstå från sådant som är ändamålsenligt.

Det gör mig gott. Jag hade glömt vilken kraft det finns i stillhet. ”Det är då, i tystnad och stillhet, som långa tankar fäster tag i varandra och får oss att begripa mer av oss själva och vad vi håller på med.” (Schlaug). Jag läser skönlitteratur igen. Och ibland läser jag ingenting alls. Tänker tillbaka. Och  framåt. Ibland har jag inget viktigare för mig än att titta på en padda med ungen.