Idag fick jag två paket med posten. Båda från utlandet och båda innehållandes plastpryttlar.

Det första var en såmaskin av märket Saalet. Den tillverkas i Danmark. Den ger ett ganska rangligt första intryck men det var Eliot Coleman som rekommenderade den i någon av sina böcker så jag har goda förhoppningar att den ska fungera. Billig var den i alla fall – drygt två hundra kronor.

Det andra paketet kom från USA och innehöll fyra automatiska vattenkoppar till hönsen. Sen flocken mer än fördubblades för några månader sedan har det varit ett elände att hålla dem med vatten. Så fort jag hittat en åttamillimetersslang som passar till kopparna blir det förhoppningsvis bättre ordning och mindre spill. Inspiration fick jag från Laurins gård.

 

Igår släpade vi hem ett halvt ton korn från en grannbonde. Det ska bli mat till grisarna och malas i vår nya kvarn. Då mal vi spannmålen ganska grovt med skal och allt till så kallad gröpe.

Om det blir någon skörd från vår egen lilla kornodling hoppas jag kunna baka bröd av den. Från ax till limpa, så att säga. Då blir det genast mer komplicerat och de senaste veckorna har jag funderat mycket på hur man bearbetar korn småskaligt.

Kring kornkärnorna sitter ett hårt skal som mest består av cellulosa. Det måste man skala bort för att mala fint mjöl. Jag har experimenterat med olika inställningar på kvarnen för att lyckas krossa skalet från kärnan utan större framgång.

 

Idag verkar det som jag hittat ett fungerande sätt. Jag slängde helt enkelt det oskalade kornet i mixern och körde på högsta hastighet någon minut.

 

 

Dom flesta skal slogs loss och pulveriserades av knivarna.

Sedan siktade jag alltihop i en vanligt hushållssil. Resultatet: skalat och något krossat korn.

 

Nästa steg är att reda ut om spannmålskvarnen som står i ladugården duger till att mala bakmjöl. Fortsättning följer.