Mina bondbönor hade en svår barndom. Det var torka en månad efter sådd, vattenslangen för kort och själv hade jag för mycket att göra på jobbet. Men dom verkar växa upp och bli som folk ändå. Grobarheten är nära på hundraprocentig. Bondbönor är en av mina favoritgrödor. Lättodlad, klarar Västerbottens yliga försommrar, är kvävefixerande, ger gott om grönmassa till marktäckning eller kompost och ger gott om protein. På sikt hoppas jag att dom ska ge mig mat till både grisar, höns och människor.

Förra året odlade jag odlade jag nio radmeter bönor. Allt blivit lite större. – mer än  hundra meter i år. Skörden per planta blir säkert mindre eftersom jag inte har tid att ge dem samma uppmärksamhet. Men skörden per arbetad timme blir förhoppningsvis större. De metoder och arbetssätt som krävs för storskaligt småbruk skiljer sig från den lilla köksträgårdens. Det kommer ta många år innan jag funnit de rätta formerna.

 

För tre år sedan läste jag om grisslakt i Seymours bok om självhushållning och jag minns hur ohjälpligt avlägset det tycktes att ha egna djur. Sånt kunde kanske riktiga landsortsbor hantera men jag – en enkel stadsbo – nej. Men så kom ungen, hönsen, motorsågen, köksrenoveringen och plötsligt känner man att man kan vad man måste. Om några månader slaktar vi våra två nassar och nu är jag stolt över att ha så fina djur på gården.

Min odlingslåda blev ett misslyckande. Värmeslingan lyckades hålla temperaturen över noll men dagar med sol blev det på tok för varmt och fuktigt. Förbannad skit. Antingen måste den förses med automatisk ventilering eller så får jag pröva något annat. Kanske kan man bygga något liknande av fiberduk som luftar lite bättre när det gassar?

 

Se här vad vi hämtade från Örträsk förra veckan! Tre bikupor och en enkubiks vattentank! Jag vet inte mycket om biodling än men nästa sommar hoppas jag bina ska hjälpa mig med pollineringen.

Sakta men säkert tar det nya hönshuset form. Vi har hittills haft hönsen i en mindre bod som vi gjorde i ordning för två år sedan. Från början hade vi tio hönor och tuppen stig-jerker där men allt eftersom har några dött och några kommit till men totalsumman har hållit sig ungefär lika. Det är utrymmet som begränsat flocken. Tio höns har vi haft på fyra kvadratmeter. På vintrarna, när de inte velat gå ut, har det känts väl trångt och instängt trots att våra 2,5 hönor per kvadratmeter är betydligt generösare än den ekologiska hönans 6 höns per kvadratmeter eller de nio konventionella hönorna som ska trängas på samma yta.

Vår flock har gett oss lite mer ägg än vi kan göra av med själva men inte alls så mycket som vi kunnat sälja. Efter att ha sagt nej till ivriga köpare tillräckligt många gånger har dom nästan slutat fråga. På sikt hoppas vi kunna ha drygt tjugo hönor och tre-fyra tuppar och förhoppningsvis ett stadigt överskott att sälja bort.

Nu inreder vi en större bod. Väggarna ska spånisoleras, golvet kläs med begagnad plastmatta och fasaden är nyss målad med slamfärg. Förhoppningsvis blir allt lite bättre, lite större och lite rationellare när hönsen får flytta in här.

 

Det gamla hönshuset får några goda vänner ärva.