Morötter

I år odlar jag morötter på flera olika platser och med olika metoder. Jag testar både det ena och det andra för att se vad som fungerar.

De första morotsfröna sådde jag i mitten av april när jag byggt sandlådan och här valde jag tidiga sorter som Amsterdam Forcing (förra årets favorit) och Early Nantes. Jag sådde en rad direkt i sand. Den kom upp först men tycks ha avstannat i växten nu. En annan rad sådde jag som Nils Åkerstedt rekomenderar, med en tunn jordremsa på sanden. Kring såraden har jag lagt gräsklipp jag sparat från förra året. Från sandlådan hoppas jag på de tidigaste rötterna. Då behövs det inte så många löpmeter.

I dom vanliga odlingslådorna prövade jag att så morötter bland rädisorna när jag sådde  någon vecka senare. Tanken är att rädisorna växer fort och bli färdiga innan morötterna börjar ta plats. När man skördar rädiosorna luckras samtidigt jorden och morötterna får luftig jord att breda ut sig i. Om det fungerar? Ingen aning.

Förra veckan sådde jag morötter i en av odlingslådorna. Här blev det ungefär tio löpmeter i en salig blandning. Både tidigt och sent men med tonvikt på det bästa från förra året.

Nästa helg har jag tänkt så morötter på friland. Där blir det ungefär tjugo löpmeter, med tonvikt på sena sorter. Till exempel London Torg, St Valéry och Flakker 2.

Just nu är jag mest nyfiken på hur länge det dröjer innan jag får dra upp dom första rötterna ur sanden.

Pären

Den 15 april satte vi vår  första potatis. Då var det stört omöjligt att få tag på utsäde. Från förra året fanns bara mandel kvar och jag ville sätta en tidig sort. Det slutate med att jag köpte ”delikatesspotatis” på ICA. Ni vet sånnadär vältvättade, svindyra plastpåsepotatisar. Dom fick ligga på groninfg några veckor och det såg ut att gå bra, de fick fina groddar. Men det är först nu de verkligen börjar sticka upp. Bättre gick det då med de jag satte lite senare av sorten Marine. Det är en mycket tidig sort med god frosttollerans. De skymtade efter två veckor. Nu är de ungefär en decimeter ovanför sandytan och snart är det dags att täcka med gräsklipp kring dem så de har ordentligt med näring.

Förra veckan satte vi potatis i det vanliga landet. Precis som med morötterna tror jag det blev på tok för lite, men i år prioriterar jag experiment framför totalt hög avkastning. Vi satte de tidiga sorterna. Lite mer Marine och så Amandine, Anya, Charlotte, Shetland Black. Samtliga är beställda från Larsviken.

Om någon vecka ytterligare ska jag sätta sen potatis som vi ska äta i vinter. Mest mandel.

elkabel

Det här, mina vänner, är en elkabel. Ungefär fem centimeter under mitt blivande kålland. Den förser ett av husen på gården med elektrisk ström och det känns som ett mycket stort projekt att flytta på den.

Nu har jag grävt ett dike runt och under, flyttat den så långt ner det är möjligt att lagt en upp och nedvänd hängränna över som skydd. I väntan på bättre tider.

Bönkyrkogården

Tack vare förstående föräldrar, goda grannar och långa ljusa kvällar (tiden mellan det hon somnar och att det blir mörkt blir allt längre) är växthuset färdigt.

Vad tomaterna tyckte om att bli utslängda dit vet jag inte. Men andra verkade trivas fint, med regnet småsmattrandes mot plasten.

Jag passade på att få ordning på bönkyrkogården. Mellan träkorsen ska jag binda trådar som stödjer bondbönorna.

Jag sådde både sorterna Express och Witkiem. Ungefär var tionde centimeter och med lite aska från kökspannan i såfåran. Förra året blötlade jag bönorna innan sådd, men i år är jag allt för stressad för att tillåta mig sådana utsvävningar.

allt man inte hunnit göra

Senhösten är till för att man skall hinna göra allt det man inte hunnit göra under resten av året”, skriver John Seymour. Det känns bra att tänka på när det finns så mycket annat att tänka på än alla sopsäckar och skräphögar som tinat fram nu när snön definitivt är borta.”

Sandlåda 2.0

Hittills har sandlådan varit täckt med två lager fiberduk direkt på sanden. I helgen passade vi på att förbättra klimatskyddet.

I ladugården hittade vi en rulle tvåmillimeters ståltråd. Av den klippte vi till bitar, ungefär en och en halv meter, som vi fäste på lådan från sida till sida. En av fiberdukarna får ligga kvar direkt på sådden, medan den andra vilar på ståltrådsbågarna. Mellan dem bildas en luftficka som hjälper till att isolera. Det undre lagret ligger ju vindstilla och riskerar inte riva sönder det som har börjat växa. I byggbranchen har det talats mycket om dubbelglasfasader och här är principen densamma.

Det ser lite stökigt ut, men det överlevde stormen häromdagen då vedtaket for åt fanders.

Boktipset: the New Organic Grower

Det som finns skrivet om odling faller i stort inom två kategorier. Antingen böcker för köksträdgården. Stora bilder, stora drömmar och till synes oändligt mycket tid hos odlaren. Eller torra forskningsrapporter om jordbruk. Stora åkrar, en dyr maskinpark och avdragsgill diesel.

Eliot Colemans bok ‘the New Organic Grower’ är något av en gränsöverskridare. Tillsammans med Barbara Damrosch driver han Four Season Farm i Maine.

Boken förespråkar ekologisk, småskalig, grönsaksproduktion. Det finns det många som gör, men Eliot betonar samtidigt vikten av att bedriva odlingen rationellt. Även om mycket av innehållet är till glädje för köksträdgården, är det det mindre gården med kommersiell odling han skriver för. Det är detta som får mig att kalla boken gränsöverskridande. Rationellt, utan stordrift.

Jag har läst boken, från pärm till pärm, ett flertal gånger under vintern. Den finns hundratals små råd och detaljer. Varje omläsning ger nya uppslag och insikter. Som referens fungerar den också utmärkt, särskilt det avslutande kapitlet med växtbeskrivningar.

Störst inverkan hittills på mina egna odlingar har kapitlet om jordkuber haft. Elliot visar hur de kan effektivisera grönsaksodlingen, ge bättre skörd och ett säkrare resultat. De tabeller över rekommenderade kubstorlekar och utplanteringstider är mycket vällästa.

Kapitlen om odlingsskydd, växthus och tunnlar är mycket inspirerande och jag hoppas under det kommande året kunna pröva några av de tankar de väckt.

(Tack odlagrönsaker.se – det var från er jag först hittade boken)

Icke-hållbar energiförsörjning

Vi värmer huset med ved. När vi flyttade in var vedboden fylld med ved. Den hade säkert legat där i tio år. Torr javist. Men eländigt ojämn i storlek och kvalitet. Förra våren var det nästan tomt i vedboden och vi köpte 30 kubikmeter björkved. Hälften staplade vi direkt i vedboden och hälften staplade vi utomhus.

Först fick veden utomhus stå utan tak, men i början av juli byggde jag ett tak till den. Jag hade fyra meter långa tryckade brädor och jag tyckte det var synd att kapa ner dem. Därför fick taket ett helt genuint uttryck.

Där har taket stått hela vintern. Tyngt av en halvmeter snö. Pressenningen har smattrat i decemberstormarna. Det bästa med att stapla ved är ju att man sedan under ett helt år får gå och titta på resultatet. Känna sig duktig. Varje morgon har jag sett ut genom sovrummsfönstret och belönats av den här utsikten.

Säg den lycka som varar. Idag vaknade jag istället av ett rejält brak.

Visst hörde jag att det blåste rejält inatt, men så här? Hela taket har förts några meter åt sidan av vinden och lagt sig tillrätta med benen i vädret. Nu ligger pressenningar, tryckimpregnerat virke, barnvagnar och spännband i en salig röra.

Men, som dom säger, det ska regna på veden sju gånger innan den är torr.

 

 

Ett genombrott

Vad är nu detta? Det ska jag berätta – det är årets första potatis. Igår stack dom första små bladen upp ur sandlådan. Potatisen sattes för knappt två veckor sedan.

Förra året satte jag den första potatisen den tjugoandra maj, om nästan två veckor. Undrar om den överlever.