Av en händelse snubblar jag över en broschyr från LRF med titeln ”STÄLL KRAV” och handlar om hur man med olika sorters regeltrixande kan öka andelen inhemsk mat i offentlig upphandling. Den visar att det faktiskt går att ställa krav och poängterar att lägsta pris inte behöver vara enda urvalskriteriet när offentliga institutioner handlar upp mat. Bra så.

Grundproblemet är Lagen om offentlig upphandling som kräver att upphandling ska ske i konkurrens på lika villkor. Utvärderingen ska baseras på sakliga grunder men sakligt har fått en mycket snäv definition. Att föredra närproducerad mat framför importerad är osakligt. Att kräva att djuren behandlas väl är osakligt. Att önska att kommunens åkermark hålls öppen är osakligt. Att frånta våra folkvalda politiker möjligheten att fatta beslut om våra barns och våra gamlas mat är djupt odemokratiskt.

I några kommuner lyckas politikerna ta tillbaka makten. LRFs skrift lyfter fram Säffle som ställt högre krav på djurhållningen än vad som är vanligt och därmed premierat svenska bönder som ändå måste följa vår svenska lagstiftning. I dalarna har några kommuner gått ännu längre och själva blivit koägare. Här är en intressant artikel i dt. Där intervjuas Anna Hed som är kommunalråd i Mora. När hon får frågan om det verkligen är en bra affär för kommunen svarar hon så här:

”Tittar man bara på priset på ett kilo kött så är det ingen bra affär. Men lägger man till värdet av öppna landskap för besöksnäringen, att vi kan minska på kostnaden för att röja betesmarker, att vi kan servera lokalt kött, att det skapar några arbetstillfällen, att det kan bli utflyktsmål som kan öka välbefinnande och pedagogik såväl för barn som för äldre, ja då blir det i mina ögon en rejäl vinst”

Hörs som en klok kvinna.