Den 22 april  petade jag ner några rödbetsfrön i jordkuber. Kosak stod det på påsen och det är en avlång, sen sort. Hade jag haft andra frön hemma hade jag väl försökt med någon snabbare variant. Ealy Wonder Tall Top, som jag sått på friland verkar det vara fart på så den ska få visa vad den duger till nästa år.

De såg rätt hängiga ut, plantorna, när jag satte ut dem i slutet av maj. Det brukar ju vara lite vanskligt att förklutivera rotsaker men de repade sig snabbt. Nu har jag gått och kastad lystna blickar på betorna i en vecka.

Ute regnar det och här inne går vi omkring och surar. På vädret och på varandra. I ett fåfängt försök att muntra upp stämningen rykte jag upp de tre största betorna. Visst smakade de, kokta mjuka och med en försvarlig mängd olja, vitlök (även den premiär!), balsamvinäger och honung. Nu sitter vi framför var sin dator och även humöret börjar sakta återvända.

Någon bild blev det inte på rödbetssalladen blev det inte, men så här såg skålen ut efteråt: