Dag satt summera och reflektera. Hur gick det med grisarna och vad blir anorlunda nästa år?

Kostnaderna

Våra två grisar kostade 1200 kr tillsammans. De åt ungefär 520 kg korn. I början köpte vi från granngården à 6,60 kr/kg men när vi fick tag på kvarnen kunde vi köpa direkt från en grannbonde för lite drygt 2 kr/kg. De åt också ungefär 75 kg koncentrat à 12kr/kg. Och så tillsist kostade slakt och styckning. Totalt blev det 4687 kr för båda. Förutom de rörliga kostnaderna gjorde vi lite investeringar i elstängsel för 2500 kr. Räknar vi med en avskrivningstid på fem år blir det 500 kr som belastar årets produktion.

Slaktvikten var 60 kg var och tillsammans gav de ungefär 85 kilo kött, benen oräknade. Det ger ett kilopris på 61 kr/kg. Hade vi köpt allt foder direkt från grannen hade det slutat med 54 kr/kg.

Är det ett bra pris? Jag vet inte. Å ena sidan är arbetstiden är helt oräknad. Å andra sidan har vi bra, lyckligt, gott kött i mängd och ett välgrävd trädgårdsland inför nästa år.

Småskaligheten

En gris ska aldrig vara ensam så två är det minsta antalet man ska ha. Men nästa år kan jag gott tänka mig att skaffa en eller två grisar till för att sprida ut arbetstiden på mer kött. Extraarbetet borde vara minimalt.

Bekvämligheten

Vi har haft minimala investeringskostnader för grisarna. Det håller kilopriset nere men nu i efterhand kan jag känna att det varit onödigt slitigt för oss. Vatten har vi fått hämta inne i köket, fodret har vi malt i små omgångar allt eftersom och den hemhopspikade matskålen har grisarna spelat fotboll med så att vi aldrig visste var vi skulle hitta den. Med en strategiskt placerad vattenkran, bra rutiner for foderblandandet och en tung (verligen – jättetung) matskål som nassarna inte kan rubba skulle mycket bli lättare. Vi försökte lära dem dricka ur en bitnippel men det förstod de sig aldrig på. Om vi skaffade en fungerande vattenho till dem nästa år sparar vi mycket släpande och plaskande med vattenhinkar.

Marken och hagarna

När vi skaffade grisarna hade vi inte någon som helst uppfattning om hur mycket mark de kunde beta, bryta och böka. Det fick till följd att deras hagar varit ganska improviserade och att det varit hyfsat kaotiskt när de bytt – stänga in dem i hyddan, lossa tråd, snubbla på tråd, flytta stolpar, dra tråd, felsöka överslag, grisarna bryter sig ut, få på strömmen innan de rusar ut i morotslandet. Med lite mer framförhållning och planering hade vi haft det lättare, grisarna bättre bete och landen blivit mer genombökade.

Trots allt

Under grisarnas sista veckor funderade jag ibland på om det var värt jobbet. Nu, tjugo meter korv och sex rimmade julskinkor senare tvivlar jag inte.