Under vintern har hönsen hållt sig i hönshuset. Med snö på marken vägrar dom stackars förklemade industrihönsen inte gå ut. Nu när det börjat smälta blir de desto morskare. Idag stod de på bron till huset och ville in för att se om det fanns något gott att äta i köket.

Ibland förläser jag mig  på  Bill Mollison och fantiserar om ett system där hönsen kan integreras i grönsaksodlingen. Dom skulle spatsera mellan raderna och äta sniglar samtidigt som de luckrade lite försiktigt och gödslade efter behov. De gånger hönsen faktiskt tagit sig in bland grönsakerna har det tyvärr visat sig att de uppskattar broccoli och salladssenap betydligt mer än kvickrot. Alltså: å ena sidan hönsen. Å andra sidan grönsakerna. Däremellan ett staket. Visst ska höns vara frigående, men det betyder inte att de får gå var de vill!Förra året stängslade vi in hönsen med ett flyttbart stängsel. I år vill delar av den marstorpska familjen att vi istället ska stängsla in grönsakerna och låta hönsen gå fritt. Frågan om vad som ska stängas inne och vad som ska stängas ute är inte enkel och har både filosofiska som historiska undertoner.

 

 

Så här i julskinketider är det lätt hänt att man börjar drömma om en egen gris.

Jag har läst allt vad jag kommit över om grisars skötsel men riktigt begripligt blev det inte förrän jag hittade ett utdrag ur Hemmets stora kokbok och rådgivare från 1926 som det riktigt klarnade.

Näst hund och katt – fars, mors och småttingarnas bästa vänner – är väl hushållsgrisen den viktigaste av en småbrukares mindre husdjur. Den är föremål för hela familjens omsorger. Med det största intresse följer man nasses utveckling och tilltagande hull.

Mat till grisen (eller snarare: grisarna, för två ska det vara för sällskapet) är något jag funderat mycket på. Det är ganska stränga regler för vilken sorts matrester som grisen kan få efter mul- och klövsjukan. Att köpa allt foder på granngården känns både dyrt och kontraproduktivt. Kanske kan man göra i ordning ett potatisland som grisarna själva får skörda fram emot hösten? Eller rovor? Så här fixade man mat åt grisen 1926:

I köket skrapar man matrester från tallrikar, fat och kastruller – det ska nasse ha. Spisen belamras med jättestora grytor med potatis och rotsaker, nässlor, almblad, kålblad, rödbetsblad och jag vet inte allt vad rart man hittat på – det ska nasse ha. Allt eftersom han växer och aptiten tilltager får man öka ransonerna och till sist får man bära maten till honom i stora ämbar eller hinkar. Den avsvalnade kokta potatisen bör helst inte mosas sönder utan skäras i bitar, de andra produkterna tillsättas sedan de likaledes avsvalnat, litet salt – som till människoföda – påströs, ljumt vatten tillika med diskvattnet påhälles, alltsammans omröres, utan att mosas sönder och till sist iblandas korngröpe eller rågmjöl, alltefter råd och lägenhet. Snål får man inte vara på detta kraftfoder, men slösa bör man naturligtvis inte heller göra. En skvätt ljum mjölk i skulmaten är alltid välkommen.

Så följs man åt till stian när nasse skall utfodras med alla dessa rariteter, dels för att hjälpa varandra att bära, men också mycket för att få nöjet att se hur han först ivrigt flåsande sörplar i sig allt det tunna i mathon, och när han druckit sig mätt friskt hugger i med den fasta födan, sedan han först ställt ner åtminstone en av framfötterna mitt i mathon. Äpplen, ekollon, hårda brödbitar knastra, då de begärligt krossas mellan de kraftiga käkarna. Det påstås att alla grisar som intar sin föda i den ordningen, nämligen dricka först och tugga sedan, lägga fortare och säkrare på hullet än de som gå i omvänd ordning.

Gräset är grönare på andra sidan staketet. Och det är precis som det ska vara. För en vecka sedan var gräset lika grönt hitom som ditom stängslet. På några veckor hoppas jag hönsen har betat ner gräsmattan tillräckligt för att kunna så någon gröngödslingsväxt där istället.

Hönsen har bott med oss sedan i höstas. När de kom var det inte mycket kvar av odlingarna och de fick gå fritt över tomten. Med sådana höns är man aldrig riktigt ensam. Går man med soppåsen till tunnan kacklar det glatt med fyra-fem hönor. När man fikar sitter det alltid en förväntasfull Agda och väntar på smular.

Tyvärr är de även gärna delaktiga i trädgårdsarbetet. Att de plockade lite mask medan jag grävde kunde jag stå ut med, men när de började picka frön jag nyss sått gick över styr. De blev vänligt men bestämt instängda i sin lilla rastgård. Där stod de en vecka och glodde anklagande på oss så fort vi visade oss utomhus.

Nu har de fått en betydligt större hage med en bit av gräsmattan och lite skogsmark. Stängslet är från granngården, kostar 1600 kronor för femtio meter och är mycket lätt att sätta upp. Dom ser mycket gladare ut nu.