Så här i julskinketider är det lätt hänt att man börjar drömma om en egen gris.

Jag har läst allt vad jag kommit över om grisars skötsel men riktigt begripligt blev det inte förrän jag hittade ett utdrag ur Hemmets stora kokbok och rådgivare från 1926 som det riktigt klarnade.

Näst hund och katt – fars, mors och småttingarnas bästa vänner – är väl hushållsgrisen den viktigaste av en småbrukares mindre husdjur. Den är föremål för hela familjens omsorger. Med det största intresse följer man nasses utveckling och tilltagande hull.

Mat till grisen (eller snarare: grisarna, för två ska det vara för sällskapet) är något jag funderat mycket på. Det är ganska stränga regler för vilken sorts matrester som grisen kan få efter mul- och klövsjukan. Att köpa allt foder på granngården känns både dyrt och kontraproduktivt. Kanske kan man göra i ordning ett potatisland som grisarna själva får skörda fram emot hösten? Eller rovor? Så här fixade man mat åt grisen 1926:

I köket skrapar man matrester från tallrikar, fat och kastruller – det ska nasse ha. Spisen belamras med jättestora grytor med potatis och rotsaker, nässlor, almblad, kålblad, rödbetsblad och jag vet inte allt vad rart man hittat på – det ska nasse ha. Allt eftersom han växer och aptiten tilltager får man öka ransonerna och till sist får man bära maten till honom i stora ämbar eller hinkar. Den avsvalnade kokta potatisen bör helst inte mosas sönder utan skäras i bitar, de andra produkterna tillsättas sedan de likaledes avsvalnat, litet salt – som till människoföda – påströs, ljumt vatten tillika med diskvattnet påhälles, alltsammans omröres, utan att mosas sönder och till sist iblandas korngröpe eller rågmjöl, alltefter råd och lägenhet. Snål får man inte vara på detta kraftfoder, men slösa bör man naturligtvis inte heller göra. En skvätt ljum mjölk i skulmaten är alltid välkommen.

Så följs man åt till stian när nasse skall utfodras med alla dessa rariteter, dels för att hjälpa varandra att bära, men också mycket för att få nöjet att se hur han först ivrigt flåsande sörplar i sig allt det tunna i mathon, och när han druckit sig mätt friskt hugger i med den fasta födan, sedan han först ställt ner åtminstone en av framfötterna mitt i mathon. Äpplen, ekollon, hårda brödbitar knastra, då de begärligt krossas mellan de kraftiga käkarna. Det påstås att alla grisar som intar sin föda i den ordningen, nämligen dricka först och tugga sedan, lägga fortare och säkrare på hullet än de som gå i omvänd ordning.