Jag slår. I diken och i åkerkanter; Bakom ladugårn och på gräsmattan vi inte klippt på två år. Ratch, ratch, ratch. Förra året gick det tungt att slå. Nu måste jag fått in tekniken för det är som att lien driver på framåt av sig själv.

Jag låter det slagna ligga där det föll några dagar. Så får det dekapiterade växter lite tid att slicka sina sår och de blommor som inte hunnit släppa sina frön får tid för det. Sedan ska det räfsas ihop och fraktas bort. Men vart? I hönsgården ligger redan ett nära halvmeter högt lager nyslaget hö och förra året fick jag bittert lära att torkat hö inte roade hönorna ens i kargaste februari. Och några andra djur har vi inte att ge det till.

Traditionellt sker ju slåtter för att fixa käk till djuren. Vad gör man då om det inte finns några djur att föda? Det blir en rejäl hög när man samlar ihop det. Långt mycket mer än vad som ryms i min lilla en kubikmeter stora kompost. Ska det komposteras eller bli täckmaterial till nästa års odling? I våras kom en snäll granne med en kubikmeter kogödsel – ska jag blanda ut det slagna med den för att få en bra balans mellan kväve och kol?

Tillämpat kretsloppstänkande!