Vi är invaderade av Hundkäx. Vackra, javisst. Men på ängen hör de inte hemma. Hundkäx trivs när kvävetillången är god och dom skuggar ut andra arter. Bästa sättet att hejda deras framfart är att rycka upp dem med roten. Det går lättast när marken är lite fuktig efter regn. Ett mindre arbetsamt sätt är att slå av dem innan de hunnit sätta frö.

Jag slog av några hundra kvadratmeter och stod plötsligt upp till knäna i grönmassa. För att minska kvävetillången och i förlängningen hundkäxen måste den bort från marken. Och det är en resurs värd att nyttja.

Första försöket var att ge det till hönsen. De krafsade lite i det. Stig-Jerker, tuppen, gal några gånger. Sedan återgick de till sitt maskletande i gräsmattan. Otacksamma kräk.

Istället lade jag ut höet som en kant kring frilanden. Kvickroten letar sig snabbt in från gräsmattan, men med trettio centimeter hundkex ovanpå borde den hålla sig i skinnet, tycker man. Till hösten ska jag kratta in vad som återstår på landen som ett vintertäcke. Om det finns kvar något nästa vår när snön smälter krattar jag ihop det och använder som grund i nästa års täckodling.

På så vis har hundkexen, som jag ville bli av med, fungerat som ogräsbarriär, vintertäcke, och odlingsmaterial innan det till sist brutits ner till humus. Om det nu går som jag tänkt.

Kvar på ängen står hundkäxstammarna som på en stubbåker.

På bloggen Throwback at Trapper Creek finns en längre text på samma tema som är mycket intressant.