Den här texten hittade jag i en anteckningsbok när jag städade mitt kontor. Jag skrev den under en ensamvandring i ammarnäsfjällen 2013. 

Jag sitter på bussen och undrar varför jag far. Från det ofärdiga hönshuset och den okupade potatisen, den obadade tvååringen och en halväten frukost.

Det är svårare nu att komma iväg och svårare att få sällskap. Jag fick barn och hon fick barn och en annan har åkt till Italien. Så nu åker jag själv. Ensam. Som Harry Macfie, Swan Carlsson, Pallin, Harald Alm. Ensam man i vildmarken. Jag romantiserar så gott jag kan för jag hade gärna haft sällskap. Någon att tala med och någon som höll ordning på mig. Igår kväll när jag packade kändes det uppriktigt sagt ganska motigt. Men jag är rädd att plötsligt vara femtiosju med dåliga knän och med vandringarna bortdrömda i en vild ungdom. Och hag vet att om jag inte får några dagar på vandring kommer jag gå runt som en grinig gubbe hela hösten. Och därför far jag – för att får ro och för att hålla kvar.

Framme i Ammarnäs har jag brått att komma iväg. Inte köpa hamburgertalrik på världshuset. Bli bekväm. Nej – iväg.

Det är som det brukar när vandringar börjar. Mygg, gran, uppgför, länsstyrelsens informationstavlor, parkgränser, frärre granar, fler björkar, brantare stigning. Man svettas floder, stannar och dricker vid en jokk, myggen är fortfarande envetna, glesare björkar, blommor, det planar ut. Bakåt blir utsikten storslagen och framåt börjar man ana himlen mellan dom allt kargare fjällbjörkarna. Gluggar, gläntor och så kalfjäll.

Leden ner mot Ájvák går genom ett landskap av oinspirerande lågfjäll. Inte mycket att skryta om, tänker jag. Skryta – ja. För det är nog så att mina vandringar handlat lika mycket om att bli sedd i fjällen som att se fjällen. Att ha något att berätta om. Sen stiger leden igen och andfåddheten skingrar tankarna. När jag rundar Båtsujålggie öppnar sig en skärgårdslikande vy ner mot Ájvákjavrrie. Ett virrvar av förvridna öar solglänsande vikar.

Jag lämnade leden, nästan utan att tänka på det. Planen var att gå norr om Åluovárrie men sjön lockar och vad gör det om jag får någon extra kilometer imorgon. Jag sicksackar ner genom videsnåren. Långsamt börjar ensamheten sjunka in och jag slappnar av. Sjunger glatt när jag tvättar av mig – sandstrand – i sjön och mumlar för mig själv när jag värmer middagen. Frystorkat. Har jag sällskap ägnar jag gärna tid åt måltiderna. Torkar, packar, funderar blötlägger, kryddar. Nu, ensam, nej. Bara jag blir mätt.

Så är tältet uppsatt och klockan är åtta. Solen står fortfarande högt på himlen men jag är trött. Tar kameran på en håglös promenad. Det blir platta bilder. Lägger mig i riset utanför tältet och tittar på himlen. Molnen. Cirrusmoln. Ovädersmoln. Det kan nog bli blåsigt här för tältet, tänker jag, om det blir storm. Oskyddat. Jag tittar på molnen och lyssnar. Vågskvalp mot stranden, vinden, en fisk som slår, tältduken som fladdrar. Det får blir som det vill.