Idag, industrialiseringen av hönsen drivits till vägs ände,  kan det vara på sin plats att påminna om hur det var för nittio år sedan.

”Fjäderföskötselns ställning i lanthushållningen är i allmänhet en annan än den övriga husdjursskötselns. Den lönar sig knappt i större skala, särskilt som djuren, då de leva i stora flockar instängda inom trångt område, lätt angripas av smittsamma  sjukdomar, som infektera hus och marken i löpgårdarna. Några större omkostnader, vare sig för hus, skötsel eller föda, böra därför ej förekomma vid en ekonomisk f.-skötsel, utan f. bör ej hållas i större antal, än att avfall från hushållet och jordbruket (slösäd, frånrensning, spillsäd, ogräs, kött av störtade djur m. m.) kan utgöra huvudmängden av deras föda, samt deras skötsel handhavas av gårdens folk utan särskild kostnad, likasom även deras bostäder böra vara av enklaste beskaffenhet. — Vid medelstora och större jordbruk räknas därför f.-skötseln snarare som en hushållets än lantbrukets angelägenhet. Vid det mindre jordbruket, där den för dess framgång nödvändiga individuella omvårdnaden lättare kan åstadkommas, kan den däremot utgöra en viktig och inbringande del av lanthushållningen, även om den till stor del uppehälles med köpt foder. ”

(ur lantmannens uppslagsbok från 1923)