Förutom en smedja behöver jag ett målarrum. Det är ovärdigt att att lackera såmaskiner i hallen. Små svarta frön blev väldigt svårt att se mot en blank plåt. Därför är den nu blå.
Månad: januari 2016
vagnsplaner
Att vara bonde är att flytta på saker. Plantor ska ut på åkern, skörden ska hem, gräsklipp ska spridas, sandsäckar flyttas. Vi har hitils hankat oss fram med några skruttiga vagnar av varierande storlek men inför kommande år vill jag bygga några som är både tåliga och väl anpassade till våra behov.
Här är min kravspecifikation:
- Tåliga
- Lätta att rulla (stora hjul!)
- Någorlunda billiga (<1500SEK)
- Tillräckligt hög markfrigång för att rulla över grödor som exempelvis broccoli
- Bredd anpassade till våra gångar (hjulavstånd 1000-1200mm)
- Kunna bära 6 st svarta plastbackar.
Här ser ni en tidig skiss. Har ni själva några vagnar som ni tycker om? Hur ser de ut?
trånar efter en smedja
Se här vilket hundliv jag lever! Vinkelslipen törst jag inte ha inne i snickarboden. Därför får en lastpall i snön agera smedja. Det är ovärdigt.
Helgens projekt blev ny köksinredning kring spisen. Längst till vänster i bilden syns kökspannan, i mitten en häll och ugn. Bakom ugnen finns en lucka som sotaren kräver att få komma åt och därför är ugnen monterad i en nyligen hopsvetsad vagn som går att dra ut. Nu ska jag övertala någon att måla eländet.
outslitlig diskborste
Jag fortsätter gårdagens kökstema med ett produkttips.
Den här diskborsten av märket DeLaval köpte jag på granngården för åtminstone tre år sedan. Den tycks vara i stort sett outslitlig. Varför är det tillåtet att sälja något sämre?
en prepper i vardande
Jag ägnar några dagar åt matlagning. Igår städade jag skafferiet. Några miljoner halvtomma mjölpåsar har försvunnit.
Jag funderar på hur matlagningen kan effektiveras. Mycket av mitt liv är genomtänkt och planerat men när det kommer till köket går mycket på improvisation. Det är inte för att jag tycker om att jonglera vid spisen och följa kulinariska infall. Tvärt om – det handlar snarare om ointresse.
Låt mig exemplifiera: Finns det något skäl att köpa pasta mer än en gång om året? Vi äter åtminstone ett kilo pasta i veckan i den här familjen – minst femtio kilo om året. Varför inte köpa det en gång för alla? Det kommer vara uppätet långt innan bäst före-datumet.
Eller salt. Finns det någon anledning att köpa salt mer än en gång i livet? Två-tre säckar livsmedelsgodkänt salt på säck kan inte kosta många kronor. Samma sak för socker, peppar (hela korn), nudlar eller diskmedel.
Förutom att det skulle innebära en enklare vardag skulle det underlätta när zombierna anfaller. Bilden nedan visar en prepper i vardande.
det får bli som det blir
Den här texten hittade jag i en anteckningsbok när jag städade mitt kontor. Jag skrev den under en ensamvandring i ammarnäsfjällen 2013.
Jag sitter på bussen och undrar varför jag far. Från det ofärdiga hönshuset och den okupade potatisen, den obadade tvååringen och en halväten frukost.
Det är svårare nu att komma iväg och svårare att få sällskap. Jag fick barn och hon fick barn och en annan har åkt till Italien. Så nu åker jag själv. Ensam. Som Harry Macfie, Swan Carlsson, Pallin, Harald Alm. Ensam man i vildmarken. Jag romantiserar så gott jag kan för jag hade gärna haft sällskap. Någon att tala med och någon som höll ordning på mig. Igår kväll när jag packade kändes det uppriktigt sagt ganska motigt. Men jag är rädd att plötsligt vara femtiosju med dåliga knän och med vandringarna bortdrömda i en vild ungdom. Och hag vet att om jag inte får några dagar på vandring kommer jag gå runt som en grinig gubbe hela hösten. Och därför far jag – för att får ro och för att hålla kvar.
Framme i Ammarnäs har jag brått att komma iväg. Inte köpa hamburgertalrik på världshuset. Bli bekväm. Nej – iväg.
Det är som det brukar när vandringar börjar. Mygg, gran, uppgför, länsstyrelsens informationstavlor, parkgränser, frärre granar, fler björkar, brantare stigning. Man svettas floder, stannar och dricker vid en jokk, myggen är fortfarande envetna, glesare björkar, blommor, det planar ut. Bakåt blir utsikten storslagen och framåt börjar man ana himlen mellan dom allt kargare fjällbjörkarna. Gluggar, gläntor och så kalfjäll.
Leden ner mot Ájvák går genom ett landskap av oinspirerande lågfjäll. Inte mycket att skryta om, tänker jag. Skryta – ja. För det är nog så att mina vandringar handlat lika mycket om att bli sedd i fjällen som att se fjällen. Att ha något att berätta om. Sen stiger leden igen och andfåddheten skingrar tankarna. När jag rundar Båtsujålggie öppnar sig en skärgårdslikande vy ner mot Ájvákjavrrie. Ett virrvar av förvridna öar solglänsande vikar.
Jag lämnade leden, nästan utan att tänka på det. Planen var att gå norr om Åluovárrie men sjön lockar och vad gör det om jag får någon extra kilometer imorgon. Jag sicksackar ner genom videsnåren. Långsamt börjar ensamheten sjunka in och jag slappnar av. Sjunger glatt när jag tvättar av mig – sandstrand – i sjön och mumlar för mig själv när jag värmer middagen. Frystorkat. Har jag sällskap ägnar jag gärna tid åt måltiderna. Torkar, packar, funderar blötlägger, kryddar. Nu, ensam, nej. Bara jag blir mätt.
Så är tältet uppsatt och klockan är åtta. Solen står fortfarande högt på himlen men jag är trött. Tar kameran på en håglös promenad. Det blir platta bilder. Lägger mig i riset utanför tältet och tittar på himlen. Molnen. Cirrusmoln. Ovädersmoln. Det kan nog bli blåsigt här för tältet, tänker jag, om det blir storm. Oskyddat. Jag tittar på molnen och lyssnar. Vågskvalp mot stranden, vinden, en fisk som slår, tältduken som fladdrar. Det får blir som det vill.