UTFLYTTARBREV FRÅN MARSTORP. DEL 2

Till nummer 1/2015 av tidningen Åter skev jag ett Utflyttarbrev. Förutom de ofta läsvärda utflyttarbreven är tidningen fylld av intressanta artiklar om allt från grisslakt till tovning. Alltid med ett positivt och kravlöst tilltal. Prenumerationen kostar fåniga 30 kronor per nummer och rekommenderas starkt. Här på bloggen kommer jag publicera mitt utflyttarbrev som en följetong i tre delar.

Den första delen av utflyttarbrevet finns här. Den tredje delen finns här.

De första åren åren var odlingen mitt projekt även om jag fått hjälp familj och vänner. Det förändras när jag och Jakob började tala om att odla även för försäljning. Förra året utökade vi odlingarna rejält och startade en gårdsbutik där vi säljer grönsaker och ägg. Som en utgångspunkt för det gemensamma företaget skrev jag ett enkelt “manifest”. Vi talade mycket, jag och Jakob, om vad vi vill få ut av gårdsföretaget. Vad skulle det ge oss för liv? Vad ville vi uppnå? Vad ville vi inte kompromissa med? Jag tror det är viktigt att alla de dagliga, små, besluten på något sätt är förankrade i våra grundläggande värderingar och manifestet var ett försök att formulera vad som faktiskt är viktigt för oss.

Gårdsbutiken

I juli ställde vi iordning det gamla soldattorpet vi har på tomten till gårdsbutik. Jag var fruktansvärt nervös. Skulle det komma några kunder? Skulle de tycka att vi satt för höga priser? Vad ville de köpa egentligen? Hade vi skördat tillräckligt mycket? Först någon vecka innan vi öppnade gårdsbutiken började jag känna mig säker på att vi skulle ha något att sälja. Visst blev somligt inte som vi tänkt. Vitlöken frös bort, gurkorna växte ihop till en trasslig djungel och rödbetorna fick skorv. Men en hel del gick över förväntan.  Broccolin levererade utsökta tvåkiloshuvuden. Vi skördade hinkar med bönor flera gånger i veckan.

Och kunderna kom faktiskt när vi slog upp portarna i augusti. Ofta var det kö redan när vi öppnade och många gånger fick vi snabbskörda bönor, broccoli och grönkål efter första timmens öppethållande. Sällan eller aldrig klagade någon på priserna och många kunder hittade tillbaka vecka efter vecka. Det kom ungdomar som tyckte närproducerat var hippt. Och bybor som var glada att kunna köpa färska och rejäla grönsaker i byn. Vi sålde, vägde, packade och pratade. Förklarade vad en kålrabbi är, berättade hur man tillagar majrova, tipsade om grönkålssorter och skröt om våra morötter. Efter en dag i butiken var jag helt slut men samtidigt nöjd med vad jag åstadkommit. Glädjen över att få dela (om än mot betalning) skörden med andra var överväldigande.

Magnifik kål

Lagom till att vi stängde butiken hittade vi ett begagnat bågväxthus på Blocket. Vi underskattade verkligen hur mycket jobb det var att plocka ner, frakta och montera upp växthuset. Innan snön lade sig i vintras fick vi vi bågarna åtminstone upp bågarna. Plasten ska vi lägga på så snart snön smält.Växthuset är trehundra kvadratmeter stort men vi kommer inte odla på hela ytan de första åren. En del kommer vi att ställa iordning med bänkar för att skölja och packa grönsaker. Det tror jag verkligen kommer underlätta skördearbetet.

Förfining och vidareutveckling

Växthuset tog mycket av vår tid i höstas så vi svalde stoltheten och lejde vi bort höstbruket. En av mjölkbönderna i byn gödslade och plöjde. Nu under våren kommer vi anlägga permanenta upphöjda bäddar. En förändring mot förra året är att vi kommer förkultivera mycket mer än i år, även sådant som vanligtvis sås på friland som rödbetor och rovor. På så sätt hoppas vi få ett försprång över ogräset och bättre kontroll över plantavstånden.

I skrivande stund håller vi på att bygga om en husvagn till hönshus. På sommaren ska vagnen få stå ute på vallen omgärdad av elnät. Då kan hönsen alltid ha tillgång till bra bete utan att marken blir förstörd. På vintern drar vi in hönsvagnen i växthuset som vi håller på att sätta upp och så får hönsen röja upp bland skörderester och gödsla inför det kommande året.

Även om hönsen gett oss ägg, gödsel och glädje är jag inte riktigt nöjd med resultatet. Ekonomiskt har det gått runt men inte mycket mer trots att vi tar bra betalt för äggen. Fodret är dyrt, åtminstone om man vill ha ekologiskt. Det har också lite för ofta varit “strul” kring hönsen – Vatten som frusit, rödkvalster i hönshuset, ruvande hönor eller sjuka kycklingar. Jag hoppas och tror att det med god planering går att få bra ekonomi även småskalig hönshållning. Husvagnen är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning.

De senaste två åren har vi haft sommargrisar tillsammans med Clara och Jakob. Nassarna är trevligt sällskap, gräver fina trädgårdsland och ger bra kött. Lagom till jul får en granne som är slaktare ta ihjäl dem. Han skjuter dem i hagen där de levt hela livet och jag vet att de inte hinner uppfatta vad som händer.

IMG_7940

Tack vare grisarna behöver vi knappt köpa kött i affären längre och många av våra måltider består av egna råvaror. Jag får ofta svara på om det inte är jobbigt att äta djur man levt nära hela sommaren. Det är inte de övertygade vegetarianerna som frågat utan vanliga, hederliga, köttätare. De som äter sin inomhusfläskfilé på helgen och har stresskyckling i matlådan. Som vi lever idag är det för många människor långt mellan tallriken och matens ursprung och på sätt och vis kan jag förstå vad känslan bottnar i. Men frågan visar att man inte tänkt färdigt. Man har inte lyckats förstå på djupet att det är liv vi glufsar i oss och som föder oss. Som grisbonde känner jag mer samhörighet med veganerna. De har också lyckats fatta vad kött är även om de dragit andra slutsatser än vad jag gjort av den insikten. Men att ta avstånd från slakt och samtidigt fortsätta äta kött är inte bara ologiskt – det skapar förutsättningar för en fortsatt köttproduktion utan insyn, lidande för djuren och dåliga råvaror.

I somras hade vi grishagen just bredvid gårdsbutiken och vi fick många frågor om att köpa kött. Tyvärr har vi varit tvungna att säga nej. Eftersom “vårt” slakteri inte är godkänt får vi inte sälja köttet vidare. Att transportera grisarna till ett slakteri känns inte som något roligt alternativ. Jag hade gärna fött upp tio-tjugo grisar per år och försett vänner och bekanta med julskinka. Det saknas verkligen inte efterfrågan och jag är övertygad om att vi hade kunnat ta bra betalt.

Fortsätt läsa nästa del av utflyttarbrevet.

En reaktion på ”UTFLYTTARBREV FRÅN MARSTORP. DEL 2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *