Jag städar i ladugården. Där hittar jag de arton lieorven jag köpte under slåtterns år 2012. Ett tiotal halvtrasiga räfsor. Ett knippe torkade rönnkvistar att ersätta brustna tänder med.

Året därpå var jag inte lika entusiastisk och drömde om mekanisering. I röran ligger faktiskt en slåtterbalk som hör till en tvåhjulstraktor av okänt fabrikat. Den har aldrig blivit använd och det lilla jag slagit har jag slagit med lien.

På golvet ligger en elektrisk vattenpump utan motor. Mer eller mindre värdelösa vattenslangar. Och vattenkannor. De första åren bar jag faktiskt vatten för hand till trädgårdslanden. Nästa år hoppas jag bevattningen är så automatiserad att jag inte ens behöver vrida på kranen.

En rulle kebabslang som användes i ett misslyckat experiment. Den skulle fungera som värmeslinga i en odlingslåda 2013 . Det gick åt pipsvängen då men nästa år ska vi pröva något liknande. Men då använder vi riktig värmekabel istället.

Ett trettiotal hyvlar. Stora rubankar och mindre profilhyvlar. Jag har knappt använt någon av dem men kan lika inte slänga dem.

Två enorma slipstenar. Med nuvarande förbrukningstakt kommer de överleva både mig och ungen.

Och skidorna. De enormt breda jag köpte på en auktion i rödåsel. De flyter några centimeter ovanför lössnön. Och andra mer bara oanvändbart gamla. Barnskidor, bättre begagnade, som jag aldrig kommer tvinga på något barn.

En troligen komplett separator. Isärplockad i sina minsta beståndsdelar.

Som en del i min Lean-implementation försöker jag bli av med så mycket störningsmoment som möjligt ur vardagen. Därför slänger jag så mycket jag kan. Det jag inte kan med att slänga bär jag upp på ladugårdsvinden. Det får bli ett personligt museum och ett beredskapsmuseum. Vem vet – efter zombikatastrofen kanske det faktiskt finns användning för eländet?