sinnessjuk och sadistisk

 

 

Sedan jag startade den här bloggen för tre har jag fått lite drygt femhundra kommentarer. Inte en enda gång har någon varit otrevlig. Förrän nu. När jag skrev om hönsslakt och att jag ser fram emot att börja med köttproduktion i mikroskala kommenterade “Rebecca” såhär:

kommentar

Rebecca bjuder inte direkt in till en saklig dialog. Jag diskuterar ofta och gärna djurhållning, etik och självhushållningens psykologiska aspekter. Jag respekterar och uppskattar att människor engagerar sig i vad de äter. Jag tycker inte att det är upp till var och en att bestämma vad hen ska äta. Det finns både djuretiska och fördelningspolitiska skäl att lägga oss i vad våra medmänniskor har på tallriken.

Men hur hanterar man en kommentar som Rebeccas? Jag vet att jag har ganska många läsare som själva skriver bloggar? Hur gör ni? Går ni i svarsmål? Tar ni bort kommentarer som är aggressiva? Skickar ni ett privat mejl till  vederbörande och undrar hur hen tänkte?

 

20 reaktioner på ”sinnessjuk och sadistisk

  1. Tråkigt med kommentarer av den typen. Att tycka olika är ju inte något märkligt men att uppföra sig illa är verkligen inte nödvändigt. Jag fick mina första negativa kommentarer i samband med att jag skrev om främlingsfientlighet och rasism. De första kommentarerna försökte jag att bemöta och argumentera med men till slut var det så många att det inte var möjligt. Efter den erfarenheten har jag beslutat att inte ta diskussion med de som uppträder osakligt på min blogg. Diskussion är välkommet men på min sida är det inte acceptabelt att vara otrevlig. Tror att det är viktigt att sätta en gräns för sig själv. Det är både tungt och tråkigt men dessvärre en del av bloggarens vardag. Hoppas du slipper fler tråkiga kommentarer. Liza

    1. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. I just det här fallet blev det ju ganska bra av att lyfta upp det i ljuset men jag kan föreställa mig att det i andra fall är bättre att ignorera och censurera.

  2. Jag har bara fått några av den typen, och när jag tänker efter hur jag gjort så har jag svarat i ett inlägg. Där jag funderat över varför personen skriver som den gör och hur jag tänker i frågan. Här kan du svara något med fördelen att föda upp och slakta själv är att du vet att de haft ett bra liv, vilket mest troligt är raka motsatsen mot vad köpt kött har… Fast, en gång, när jag skrivit om att resa med mina barn, fick jag kommentaren att någon inte förstod hur jag kunde resa med barn. De var bara högljudda och jobbiga… Den ignorerade jag faktiskt bara, det kändes som vi var på helt olika ställen redan från början. Och så är det nog med dig och den som skrivit den där kommentaren oxå…

  3. Om jag får vara petig så skrev du inte att du “ser fram emot att börja med köttproduktion i mikroskala” Du skrev: “Jag ser fram emot att slakta dem”. För mig är det skillnad på dina olika uttalanden. Jag har också höns, de flesta av mina vänner har höns men inte tusan ser man fram emot att ta livet av någon. Det är snarare väldigt vemodigt, men som skrivet, ofta ett nödvändigt ont. Jag tycker att det är oerhört osmakligt att skriva att man ser fram emot att döda individer som man haft vid sin sida, träffat och matat under flera månader.

    1. Nu kan jag förstås inte tala för Albin utan talar bara för mig själv: men jag förstår inte riktigt det osmakliga? Vad är poängen med att gå runt och må dåligt över att man ska döda hönsen – om utgången ändå är den samma- att man dödar dem?

      Man kanske inte ser fram emot att döda djur för dödandets skull. Men man kan ju se fram emot att lära sig handlaget, att göra det på rätt sätt, att bli skicklig och van och…ja allt det där. Inte för att det är kul att döda men för att det är ett led i en ny typ av mathållning.

      Om något borde utredas så är det ju alla människor som aldrig någonsin tänker på hur kycklingarna de smaskar i sig har levt och dött.

    2. Du läser bloggar som fan läser bibeln. Slakt tar liv och ger liv. Djuret dör och vi får äta. Jag kan inte se att livet för djuret blir bättre av att jag går omkring känner mig eländig. Om hönsslakt var något som jag mådde dåligt över vore det direkt oansvarigt att skaffa djuren från början.

      Jag är lite nyfiken på hur du tänkte när du skrev den ursprungliga kommentaren. Vad ville du uppnå? Få mig på bättre tankar? Eller få mig att må dåligt?

      1. Ja, då har jag väl läst din blogg som fan läser bibeln.

        Blev upprörd när jag läste dina ord, och såg bara att du såg fram emot att döda dem. Jag är uppväxt på gård, och när det gäller djuren är själva dödandet inget vi någonsin sett fram emot. Jag missförstod ditt språk. Jag ber om ursäkt.

        1. Skönt att vi kunde reda ut missförståndet! För mig innefattar slakt mer än bara avlivning. Avlivningen gruvar jag mig faktiskt lite för. Man vill ju verkligen att det ska gå rätt till för djurets skull.

  4. Uppfriskande med reaktioner även om det kan bli språkliga missförstånd!
    Jag tar inte bort kommentarer utan svarar så gott jag kan, precis som det blev här ovanför. Rebecca verkar ju vara en resonabel tjej och inte ett troll,,, då hade det nog spårat ut totalt. Du har ju inte startat en “vargdebatt” som snabbt kan resultera i regelrätta attacker av djurrättsaktivister. Då är det nog läge för kommentarsgranskning. /Annelie

  5. Min övertygelse är att man absolut inte ska starta en privat mejlväxling om man råkar ut för aggressiva kommentarer. Ut med trollen i ljuset, då spricker de.
    //Anders

  6. Tycker det låter hur vettigt som helst att se fram emot att slakta djur. Att veta att djuren man äter haft det bra när det varit i livet, att kunna njuta av mat av den egna gården, att inte behöva proppa i sig massproducerad industridjur som lider de korta liv de har, att slippa få i sig antibiotika och annan onödig skit. Heja dig!

  7. Jag förstår ditt resonemang runt slakten,du vill bli så bra som möjligt på det du håller på med.
    Många människor lever idag så långt ifrån verkligheten att de hakar upp sig på det mest naturliga.
    Slakten på våra stora slakterier kan ju knappast vara trevligare för hönsen.
    Men det man inte ser har man inte ont av!
    Ungefär som vedeldning,det ryker på grannen,medans en oljeeldning inte syns eller luktar,då är det bäst tror de enfaldiga,eller konstgödsel kontra kogödsel.
    Du är sansad och resonabel verkar det som,möter ev. troll med förstånd.
    Läser med stort nöje din blogg,härligt med unga krafter som förstår vad livet går ut på,nu börjar det klia i mina odlingsfingrar,snart får vi börja tänka på det nya odlingsåret.
    Ha det bra!

  8. Nu måste jag agera djävulens advokat. Det du skriver i ditt inlägg kan faktiskt tolkas som Rebecca gör. De två sista raderna inbegriper ju knappast något av resonemangen ovan, även om dessa resonemang kommer fram när man börjar diskutera. Sedan tror jag inte Rebecca är något nättroll. Om hon är uppvuxen på gård och själv har höns får man nog tro att hennes reaktion är autentisk. Jag har själv höns och tycker det är naturligt och bra att slakta själv. Tycker dock som Rebecca att det kan kännas väldigt vemodigt ibland. Anledningen till det är nog den relation som jag bygger upp till djuren. En relation som jag tror bör finnas där just tack vare småskaligheten. Om man rör sig för långt bort från den finns kanske risk att man i stället närmar sig den konventionella djurhanteringen? Jag vet inte, men det är nog ingen nackdel att vara känslomässigt kluven till slakten, även när man väljer att ändå göra den.

    1. Absolut kan den sista meningen missförstås. Men från ett möjligt missförstånd till ett ganska aggressivt utfall borde det vara längre…

Kommentarer inaktiverade.