Hållning som en hösäck

Som ni minns har jag skrivit om hötransport tidigare. Jag tar tillbaka allt. Givetvis är det såhär man flyttar hö:

Det lärde jag mig när jag läste liehandboken. Den finns att ladda ner från Lienätverket. Beskrivningen av hur man får upp högen på ryggen finns på sidan 210. Men läsa den från pärm till pärm, för där finns mycket kunskap samlad!

Trofé!

Hade jag jagat älg är jag säker på att jag fyllt våra väggar med stora, ståtliga, mångtaggade älghorn. Jag får nöja mig med troféer trädgårdslandet istället. Nu har jag rykt upp hälften av vitlöken ur landet. Sorten heter Sprint och är köpt från Örtagårdens plantskola. Därifrån köpte jag också Thermidrom, men de växer dåligt och står kvar i landet än.

 

Ohävdssaft

Ohävdsväxterna är de som dyker om när marken lämnas ohävdad – när ingen längre betar och ingen länge slår. En ohävdsväxt är älggräs. Den växer där det är fuktigt och näringsrikt, som i dikena utmed den gödslade åkern.

Av älggräs kan man göra saft. Man plockar de vita fluffiga blomställningarna, ungefär en halv papperskasse, häller över drygt två kilo socker, skivar några citroner och så lite citronsyra. På med några två liter vatten, och så låt det stå i en vecka och dra. Det skadar inte att röra om då och då.

När man silat av har man en ganska stark saft kvar – jag behöver späda den två tre gånger med vatten för att få den lagom. Den luktar mandelmassa men smakar mest som fläder. Det man inte dricker upp genast fryser man in – i rumstemperatur håller den sig inte så länge.

Lieslåtter utan mål

Jag slår. I diken och i åkerkanter; Bakom ladugårn och på gräsmattan vi inte klippt på två år. Ratch, ratch, ratch. Förra året gick det tungt att slå. Nu måste jag fått in tekniken för det är som att lien driver på framåt av sig själv.

Jag låter det slagna ligga där det föll några dagar. Så får det dekapiterade växter lite tid att slicka sina sår och de blommor som inte hunnit släppa sina frön får tid för det. Sedan ska det räfsas ihop och fraktas bort. Men vart? I hönsgården ligger redan ett nära halvmeter högt lager nyslaget hö och förra året fick jag bittert lära att torkat hö inte roade hönorna ens i kargaste februari. Och några andra djur har vi inte att ge det till.

Traditionellt sker ju slåtter för att fixa käk till djuren. Vad gör man då om det inte finns några djur att föda? Det blir en rejäl hög när man samlar ihop det. Långt mycket mer än vad som ryms i min lilla en kubikmeter stora kompost. Ska det komposteras eller bli täckmaterial till nästa års odling? I våras kom en snäll granne med en kubikmeter kogödsel – ska jag blanda ut det slagna med den för att få en bra balans mellan kväve och kol?

Tillämpat kretsloppstänkande!

Rödbetspremiär

Den 22 april  petade jag ner några rödbetsfrön i jordkuber. Kosak stod det på påsen och det är en avlång, sen sort. Hade jag haft andra frön hemma hade jag väl försökt med någon snabbare variant. Ealy Wonder Tall Top, som jag sått på friland verkar det vara fart på så den ska få visa vad den duger till nästa år.

De såg rätt hängiga ut, plantorna, när jag satte ut dem i slutet av maj. Det brukar ju vara lite vanskligt att förklutivera rotsaker men de repade sig snabbt. Nu har jag gått och kastad lystna blickar på betorna i en vecka.

Ute regnar det och här inne går vi omkring och surar. På vädret och på varandra. I ett fåfängt försök att muntra upp stämningen rykte jag upp de tre största betorna. Visst smakade de, kokta mjuka och med en försvarlig mängd olja, vitlök (även den premiär!), balsamvinäger och honung. Nu sitter vi framför var sin dator och även humöret börjar sakta återvända.

Någon bild blev det inte på rödbetssalladen blev det inte, men så här såg skålen ut efteråt: