Korntröskning

 

I år odlade jag spannmål för första gången. En sak har jag lärt mig: att odla spannmål är lätt, att skörda, tröska och äta spannmål är svårt. Havren tröskade jag redan i höstas men kornkärvarna har fått ligga i vedboden och vänta. Idag började jag experimentera med tröskningmetoder. Jag lade en pressenning i släpvagnen och en skyffel med kort skaft. Det var ett bra sätt att avreagera sig och – faktiskt – kornet blev tröskat.

IMG_6528 IMG_6549

Kvarvarande halv siktade jag bort i en brödback.

IMG_6555

IMG_6555

Sedan rensade jag genom att lyfta kornet med skyffeln och släppa det ner på pressenningen. Det blåste ganska friskt idag så småskräpet blåste iväg över tomten medan de tyngre kornkärnorna föll ned på pressenningen igen.

IMG_6557

 

Det är fortfarande inte helt rent men den sista rensningen tänker jag göra när allt är tröskat. Om vädret tillåter hoppas jag ha hela skörden tröskad nu under julledigheterna.

IMG_6562

bajsbräda med vipp

 

Den är genial – min nya bajsbräda! När det är dags för tömning häktar jag av ett snöre på högersidan, fäller ner brädan och skrapar av gödseln i en hink. På väntersidan sitter brädan på gångjärn.

1

2

IMG_6512

lärorik (och gratis) handbok om växtföljd.

 

Jag gissar att det är fler än jag som tänker ägna jullovet åt odlingsplanering. Fördelarna med växelbruk är lätta att förstå, men att omsätta principerna i praktik har jag tyckt varit svårare. Ofta beskrivs växelbruk som en cyklisk process där samma mönster upprepar sig gång efter gång. Vad gör man om grödorna växlar från år till år, odlingsytan ökar, ett land blir fyllt av ogräs och på ett annat placeras ett nytt växthus? Då bryter även det mest välutvecklade system samman.

Här om dagen hittade jag en mycket välskriven och handbok om växelbruk: Crop rotation on organic farms – a planning manual. Den finns att ladda hem som gratis pdf från SAREs hemsida.

IMG_6493

 

Mest värdefullt för mig är att boken presenterar en metod  för växtföljdsplanering som lägger större vikt vid sekvenser av grödor än fixa cykler. Det gör det möjligt att anpassa årets odling till nya förutsättningar, improvisera och planera för framtiden trots att jag inte har en aning vad jag odlar om fyra år.

Hjälp att bryta ner planeringsprocessen i små konkreta steg var precis vad jag behövde. Detta är rekommenderad läsning!

Upphandlingseländet

Av en händelse snubblar jag över en broschyr från LRF med titeln “STÄLL KRAV” och handlar om hur man med olika sorters regeltrixande kan öka andelen inhemsk mat i offentlig upphandling. Den visar att det faktiskt går att ställa krav och poängterar att lägsta pris inte behöver vara enda urvalskriteriet när offentliga institutioner handlar upp mat. Bra så.

Grundproblemet är Lagen om offentlig upphandling som kräver att upphandling ska ske i konkurrens på lika villkor. Utvärderingen ska baseras på sakliga grunder men sakligt har fått en mycket snäv definition. Att föredra närproducerad mat framför importerad är osakligt. Att kräva att djuren behandlas väl är osakligt. Att önska att kommunens åkermark hålls öppen är osakligt. Att frånta våra folkvalda politiker möjligheten att fatta beslut om våra barns och våra gamlas mat är djupt odemokratiskt.

I några kommuner lyckas politikerna ta tillbaka makten. LRFs skrift lyfter fram Säffle som ställt högre krav på djurhållningen än vad som är vanligt och därmed premierat svenska bönder som ändå måste följa vår svenska lagstiftning. I dalarna har några kommuner gått ännu längre och själva blivit koägare. Här är en intressant artikel i dt. Där intervjuas Anna Hed som är kommunalråd i Mora. När hon får frågan om det verkligen är en bra affär för kommunen svarar hon så här:

“Tittar man bara på priset på ett kilo kött så är det ingen bra affär. Men lägger man till värdet av öppna landskap för besöksnäringen, att vi kan minska på kostnaden för att röja betesmarker, att vi kan servera lokalt kött, att det skapar några arbetstillfällen, att det kan bli utflyktsmål som kan öka välbefinnande och pedagogik såväl för barn som för äldre, ja då blir det i mina ögon en rejäl vinst”

Hörs som en klok kvinna.

Korvstoppning

IMG_6358

Om man har slaktat en gris, står med en stor plastpåse diffust fläskkött och har bestämt sig för att göra egen korv för första gången någonsin. Då är det inte så konstigt om man känner sig lite rådvill.

Men – ingen tvekan. Det är bara att rada upp alla köksassistenter man kan uppbåda på köksbänken, mala, mala, mala, blanda, röra, blanda. Kladda ner hela köket.

IMG_6381  IMG_6417

Sen gäller det att lyckas trä fjälstret på korvhornet. Det var inte så lätt. Tarmvred är bara förnamnet. Sen är det bara att sätta igång assistenten och pressa sin första korv full, vrida om och knyta ett snöre. Och så vidare hela himla kvällen.

IMG_6394

 

Och provsmaka förstås!

IMG_6452

Nu har vi frysen fylld av korv. Känns rejält.

IMG_6461

Skrytlåda

 

IMG_6475

Innehållet i min matlåda i fredags: hemodlad ugnsstekt  potatis, hemkokt lingonsylt, hemstoppad korv på hemslaktad gris och hemsyrade (hemskördade) rotsaker. Kryddningen av korven? Hemodlad vitlök och chili.

 

Grissummering

Dag satt summera och reflektera. Hur gick det med grisarna och vad blir anorlunda nästa år?

Kostnaderna

Våra två grisar kostade 1200 kr tillsammans. De åt ungefär 520 kg korn. I början köpte vi från granngården à 6,60 kr/kg men när vi fick tag på kvarnen kunde vi köpa direkt från en grannbonde för lite drygt 2 kr/kg. De åt också ungefär 75 kg koncentrat à 12kr/kg. Och så tillsist kostade slakt och styckning. Totalt blev det 4687 kr för båda. Förutom de rörliga kostnaderna gjorde vi lite investeringar i elstängsel för 2500 kr. Räknar vi med en avskrivningstid på fem år blir det 500 kr som belastar årets produktion.

Slaktvikten var 60 kg var och tillsammans gav de ungefär 85 kilo kött, benen oräknade. Det ger ett kilopris på 61 kr/kg. Hade vi köpt allt foder direkt från grannen hade det slutat med 54 kr/kg.

Är det ett bra pris? Jag vet inte. Å ena sidan är arbetstiden är helt oräknad. Å andra sidan har vi bra, lyckligt, gott kött i mängd och ett välgrävd trädgårdsland inför nästa år.

Småskaligheten

En gris ska aldrig vara ensam så två är det minsta antalet man ska ha. Men nästa år kan jag gott tänka mig att skaffa en eller två grisar till för att sprida ut arbetstiden på mer kött. Extraarbetet borde vara minimalt.

Bekvämligheten

Vi har haft minimala investeringskostnader för grisarna. Det håller kilopriset nere men nu i efterhand kan jag känna att det varit onödigt slitigt för oss. Vatten har vi fått hämta inne i köket, fodret har vi malt i små omgångar allt eftersom och den hemhopspikade matskålen har grisarna spelat fotboll med så att vi aldrig visste var vi skulle hitta den. Med en strategiskt placerad vattenkran, bra rutiner for foderblandandet och en tung (verligen – jättetung) matskål som nassarna inte kan rubba skulle mycket bli lättare. Vi försökte lära dem dricka ur en bitnippel men det förstod de sig aldrig på. Om vi skaffade en fungerande vattenho till dem nästa år sparar vi mycket släpande och plaskande med vattenhinkar.

Marken och hagarna

När vi skaffade grisarna hade vi inte någon som helst uppfattning om hur mycket mark de kunde beta, bryta och böka. Det fick till följd att deras hagar varit ganska improviserade och att det varit hyfsat kaotiskt när de bytt – stänga in dem i hyddan, lossa tråd, snubbla på tråd, flytta stolpar, dra tråd, felsöka överslag, grisarna bryter sig ut, få på strömmen innan de rusar ut i morotslandet. Med lite mer framförhållning och planering hade vi haft det lättare, grisarna bättre bete och landen blivit mer genombökade.

Trots allt

Under grisarnas sista veckor funderade jag ibland på om det var värt jobbet. Nu, tjugo meter korv och sex rimmade julskinkor senare tvivlar jag inte.

grisbonde ♥ vegan = sant

Forntidens grisar fick stå ut med att slaktas en gång om dagen. Dagens grisar behöver bara gå igenom det en gång och för våra var det dags förra helgen. De dog där de levt hela livet och jag är övertygad om att ingen av dem på något sätt uppfattade vad som hände. Så som det borde vara för alla djur vi föder upp till kött.

IMG_6307

Under det senaste halvåret när vi haft grisar har jag ofta fått frågan hur jag ska kunna äta upp dem. Om det inte ska bli jobbigt att slakta dem. Det är inte de övertygade vegetarianerna som frågat utan vanliga, hederliga, köttätare. Som äter sin inomhusfläskfilé på helgen och har stresskyckling i matlådan. Som vi lever idag är det för många människor långt mellan tallriken och matens ursprung och på sätt och vis kan jag förstå vad känslan bottnar i. Men frågan visar att man inte tänkt färdigt. Man har inte lyckats förstå på djupet att det är liv vi glufsar i oss och som föder oss.

Som köttproducent känner jag stor samhörighet med veganerna. De har också lyckats fatta vad kött är även om de dragit andra slutsatser än vad jag gjort av den insikten. Men att ta avstånd från slakt samtidigt och fortsätta äta kött är inte bara ologiskt – det skapar förutsättningar köttproduktion utan insyn, lidande för djuren och dåliga råvaror.