Tid för vitlök. Hög tid.

Förra helgen fick jag vitlöken i jorden. I går kom fösta snön.

Jag satte två sorter, Sprint och Therador. Förra året prövade jag Termidrom men den gav betydligt sämre resultat än Sprint. Therador blir en ny erfarenhet. “Tidig” och “stor” skriver Törnvik Frö i katalogen.

Två odlingsmetoder prövade jag. Dels den konventionella med klyftorna satta i jord på friland. Dels tryckte jag ner dem i täckodlingen där squashen stått i sommar. Vad som går bäst ska jag rapportera nästa sommar.

Äppelhöst!

Äppelträd – det har vi inte några egna. Det har däremot mina föräldrar. Från dem har vi släpat hink efter hink. Vi har torkat och torkat, kokat, mosat, skalat, torkat.

Det senaste experimentet är att göra must av dem. Vanligen pressar man ju äpplen till must, men Gelas hem och trädgård har ett förslag på ett enklare sätt. Äpplena delas, läggs i vatten med lite vinsyra och natriumbesnonat. Så får det stå i fem dagar. Då och då rör man om i geggan för att hindra det från att börja jäsa.

Verksamhetsplan 2013

Det går det går mot vinter.  Vad som är gjort är gjort och nu är allt för sent. Visst finns det fortfarande en del att rädda ute, men jag tänker mest på nästa säsong. Då jävlar!

Här är en liten lista vad jag skulle vilja göra annorlunda år. Håll till godo: Marstorps verksamhetsplan 2013

Mer av det som ger något.

Det finns några grödor som går bra för mig, som jag tycker om att äta och som inte kräver så mycket arbete. Bondbönorna växer praktiskt taget av sig själva och är lätta att odla. Vitlöken har jag knappt rört under sommaren, bara slängt dit lite täckmaterial för att slippa rensa ogräs.

Kålen, särskilt broccolin, har gett god skörd. Men vi kunde ha ätit så mycket mer, och mycket kvar till frysen har det inte blivit. Av sådant vill jag odla mer nästa år.

Äta mina vänner

Vi har nio hönor på gården och en tupp. En unge och två katter. Nästa år hoppas jag på mer. Några getter skulle kunna få röja upp i slyet nere vid bäcken. Och ett par två grisar skulle kunna få röja bort ytterligare lite av gräsmattan. Hönorna borde föryngras och ätas upp. Jag tror djur är nära på en nödvändig del på en gård med slutna kretslopp. Jag vill veta vad maten jag äter hette och att den hade det bra medan den levde.

Kan själv

Ingen människa är en ö, sägs det. Ingen trädgård heller. I våras hämtade vi en släpkärra hästskit från ridskolan och en snäll granne dumpade av en kubikmeter kogödsel framför bron. I brevlådan kom fröpåsar från Runåbergs och Impecta. Nu på sommaren går hönsen ute på gräset och äter mest mask och frön de hittar själva men nu på hösten blir turerna till Granngården tätare.  Under 2013 hoppas jag att det är mina egna djur som står för gödseln. Jag hoppas också kunna odla en del av hönsfodret själv. Så svårt kan det väl inte vara att fixa en liten kornåker?

Kan tillsammans

I år har jag lärt känna många nya människor. De som vill odla sin egen mat, och de som redan gör det. Några har årtionden av erfarenhet av självhushållning och andra som precis som jag bara börjat. Jag hoppas få lära mig mer tillsammans med dem, och jag hoppas att kunna arbeta mer tillsammans. Kanske kan jag dela föda upp gris tillsammans med någon? Kanske kan getterna lösa någon annans slyproblem också?

Ge fan i våra fröer!

Jag är både rädd och förbannad när jag tänker på hur vi förlorar kontrollen över själva livet. Europeiska Unionens frödirektiv är ett direkt hot mot den odlade mångfalden, ökar vår sårbarhet och överför makt från små lokala aktörer till stora multinationella företag. Det finns andra som har skrivit om frödirektivet. Till exempel här, här och här.

Jag har ingen lust att stånga mig blodig mot en monsantovänlig byråkrati. Däremot tänker jag gå med i föreningen Sesam och hjälpa till att hålla liv i vårt kulturarv.

 

Sist men inte minst planerar jag för bättre väder nästa år.

Hellre is i magen än frost på natten

När frosten nöp till för en månad sedan fick jag stora skälvan och skördade allt jag kom åt. Trots att jag egentligen mycket väl visste att bondbönor klarar lite frost tog jag in dem också, bortsett från några enstaka plantor som fick stå kvar som ett experiment. Sedan klagade jag över liten avkastning.

Det har inte varit många frostnätter sedan dess, men väl skitigt väder. De få bönorna som var kvar ute har växt till ordentligt och nu ångrar jag att jag var så snabb. Hellre is i magen än frost på natten, som vi vinterodlare säger.

Det mesta av skörden förvällde jag och frös in men en del har hängt på tork i köket. Nu har jag spritat baljorna, och resultatet känns minst sagt beklagansvärt.

Hur man inte förvarar rödbetor

Hur mycket jag än hoppas på vinterodling så är säsongen för de flesta grödor kort här i norr. Om trädgården ska vara mer än ett trevligt sommarnöje behöver man kunna lagra skörden till vintern. Det är svårt och ännu har jag inte hittat en metod som passar mig. Säkrast är nog nere i krypgrunden. Nu är det fem-sex grader där och ganska fuktigt, men i februari riskerar det bli minusgrader där nere.

Rödbetorna jag skördade för bara några veckor sedan har ståt i skafferiet där det är strax under femton grader varmt och ganska torrt. Dom har inte riktigt förstått att loppet är kört och satt igång att växa nya blad. Nu har vi kokat in dem – och förhoppningsvis visat var skåpet ska stå.

Bättre lycka nästa år.